”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv”. Den engelske barockpoeten John Donnes ord kunde stå som undertitel på Ina Christel Johannessens första koreografi för Cullbergbaletten. Inte bara för att temat i denna dröjande, bitvis mycket suggestiva närbildsstudie – skapad inom satsningen på intima verk för mindre scener – handlar om mänskliga relationer, med ön som metafor. Utan också för att ingen koreograf är en ö; dansarna och rummet är i högsta grad medskapare – liksom publiken.

Att Johannessen, en av Norges främsta koreografer, nu skapar för Cullbergbaletten är inte en dag för tidigt. Hennes många verk för Norges motsvarighet Carte Blanche, liksom de minnesvärda gästspelen med hennes eget kompani Zero visibility corp höjer förväntningarna.

Johannessen tar ofta avstamp i litterära underlag för att nå ett komplext, fysiskt uttryck – en spegling av vårt undermedvetna, där den sceniska kroppen glider mellan total närvaro och objektsroll.

True stories of castaways and other survivors, för åtta dansare, utspelar sig i ett overkligt transittillstånd inte olikt en flyktingsituation. På scenen finns en rörlig, gyllene kub, en teatral symbol som blir revir eller räddningsflotte. Två lyktstolpar kastar ljus över bänkar. I inledningen räddar sig Victoria Roberts upp i en av stolparna, som en skeppsbruten i ösregn. Varsamt plockar dansarna ner henne och låter henne sväva utan att fötterna berör golvet.

Regn, skeppsklockor och en dov båttuta ackompanjerar snudd på övertydligt denna mycket fysiska akt om alienation och närhetslängtan. Dansarna, i havsblå kostymer, får utveckla sina egna stilar och strategier. Några iakttar, andra verkar främmande även inför den egna kroppen. Agnieszka Dlugoszewska liknar en lealös trasdocka, Luis Alberto Rodriguez en sömngångare. Den mångtydige Shumpei Nemoto söker avskildhet i kuben – fågelfri eller fånge?

I duetterna uppstår sammanhang och sårbarhet. Begreppen vrids. Som när Joaquim de Santana bryter sin passivitet och möter Dlugoszewska. Men rädslan ligger på lur i musklerna. Nemoto tränger sig emellan och utlöser våld.

Det är fascinerande hur varje rörelse skiftar laddning – ibland i väl utdragna scener. När Felipa Peraltinha överlämnar sig åt en grupp hopträngd på en bänk är reaktionerna dubbeltydiga.

Slutet med den drunknade Roberts slappa kropp blir en dyster spegling av inledningen. Även om helheten känns lite jämntjock visar True stories att Cullbergbaletten har funnit en lyhörd inspiratör i Johannessen. Ett överlevnadsprov med mersmak.