Morden i Bäverns gränd erbjuder den ena överraskningen efter den andra, men uppsättningens charm bygger inte enbart på det oväntade. Hur som helst kan jag inte likt Sherlock Holmes hålla inne med mina iakttagelser till det spektakulära slutet.
Föreställningen inleds med en gemensam måltid för publiken, enkel, god och effektivt serverad. Den har ingen direkt roll i handlingen, men skådespelarna dyker upp då och då och ger en föraning om vad som komma skall. När vi väl förflyttas till Lilla scenen har en viss gemenskap uppstått.
Men där följer inte en spännande mordgåta i 1800-talets Uppsala. Istället får vi följa repetitionsarbetet från första dagen, med frånvarande regissör och obefintligt manus. Det blir ett stycke metateater, där skådespelarna använder sig själva, försenade tåg och aktuella nedskärningar.
Helena Thornqvist och Andrea Björkholm försöker bryta dominansen av äldre, sedan länge anställda män och vill själva spela Holmes och Watson. Deras försök är uselt, en plump i protokollet i en historia som för övrigt skulle reta mörkerpatriarkatet om det gjorde sig besväret att komma hit.
Crister Olsson är skrattretande sur för det mesta; Gustav Levin ser sig själv som en självklar Holmes och Mathias Olsson från moment:teater i Gubbängen kämpar för utrymme utifrån sin frigruppsposition. Det är både hemtrevligt och bitskt roligt.
När vi slutligen förflyttas till Bäverns gränd, via Baker street, Stockholms slott och Stadshotellet uppstår ett annat slags komik. Inte minst blommar Helena Thornqvist ut i rollerna som Oscar II:s drottning och sångerskan Camille Lindmarker. Hon excellerar i brytningar och dialekter så att Andrea Björkholm har svårt att hålla sig för skratt.
Björkholm själv växlar mellan sin egen finlandssvenska och andra idiom lika snabbt som mellan rollerna som kunglig piga och hotellinnehavare. Bengt Nilsson förgyller det hela som lykttändare och polismästare Lindberg.
En central roll i handlingen har Prinshuset och bordellen Sju helvetes gluggar alias Femtionian. Men vi slipper lyckliga horor. Den här familjeföreställningen är i all sin gemytlighet kritisk mot såväl manligt övervåld som monarkin och monarkisterna.
Upphovsmannen John Fiske bjuder på den brittiska humor som fungerar fint här. Då får man ta de typiska transskämten, förtjusningen i män i kvinnokläder, som en del av paketet.
Text, musik, scenografi, regi: John Fiske. Medv: Crister Olsson, Gustav Levin, Helena Thornqvist, Mathias Olsson, Andrea Björkholm, Bengt Nilsson
