Som barn led jag med Jane Eyre inför all den grymma och orättvisa behandling hon utsattes för. Det var en lättnad att hon till sist fick sin herr Rochester, även om han var så otrevlig i början.

När Jane nu uppträder på Dramatens scen är det just barnböcker som blir referensram. Den utsatta flickan är omgiven av tre sammetsklädda damer med yttre likheter med tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. De är dock inte lika vänliga och det är inte heller den här historiens farbror Blå, herr Brocklehurst.

Själv liknar Julia Dufvenius som Jane Eyre en annan eldfängd och okuvlig flicka: Anne på Grönkulla. Hon läser gärna böcker och kan alltid ge svar på tal. Säkert lider hon lika mycket som Anne av att tvingas gå omkring i en mycket trist klänning. Hon är intelligent och passionerad, arg och obegripligt stark. Dufvenius förmedlar rakt igenom hennes starka integritet.

Scenen är utformad som en tunnel, som vidgar sig mot scenkanten. Längst bort finns en dörr. Det påminner om ett fångstredskap, och Jane är fångad. Samtidigt har hon något slags inflytande över denna instängda värld, via sin egen näsduk. När hon vrider den, ändras också rummet.

Det är Janes berättelse och människorna runt omkring relaterar enbart till henne. De flesta skådespelarna gör många roller, mycket pregnant utförda, som Björn Granaths lille elake John i blå sammet och Hulda Lind Jóhannsdóttirs dito moster. Kicki Bramberg gör flest roller och Thérèse Brunnander utgör i flera skepnader betydelsefulla vänlighetsoaser för Jane Eyre.

Michael Nyqvist spelar herr Rochester, och den som har tröttnat på att se honom överallt, får här en påminnelse om vilken bra skådespelare han är. Det verkar som om regissören Ellen Lamm har hållit honom i strama tyglar och rensat i hans manér, vilket gör honom ovanligt intressant och kraftfull. Mötena mellan honom och Dufvenius är från början kärleksscener i sin bryska rakhet. Han är inte så mycket osympatisk som socialt fyrkantig och van att vara i överläge. Men trots sin återhållsamhet låter Jane honom inte stanna i den positionen. Hon ger honom motstånd, och därur föds kärleken.

Kärleken spirar också mellan guvernanten Jane och hennes elev, den livliga Adèle, helt underbart gestaltad av Basia Frydman. Så långt är allt väl, men här finns hot: herr Rochesters tilltänkta, societetsdamen Blanche. Och hans första hustru, den galna kvinnan på vinden. Nadja Weiss spelar båda. I Martina Montelius dramatisering får hon stor plats och är en oroande närvaro. Hur ska vi se på henne idag? Hon delar Janes utsatta fångenskap samtidigt som hon är livsfarlig med sina ständiga mordförsök.

I boken går frustrerande lång tid mellan det inställda bröllopet mellan Eyre och Rochester och den slutliga föreningen. Här kräver teaterformen att det går snabbare. Detta innebär att lättnaden över det under omständigheterna lyckliga slutet inte blir lika stark. Å andra sidan hade vi inte kunnat vänta längre på att Jane tar sin till blind beckettfigur förvandlade jämlike till make.