Från början är han redo för häxornas spådom, för hustruns (Louise Ryme) makthunger; han är handlingen förkroppsligad. Desto värre drabbar då eftertankens kranka blekhet dem båda i ett mordmaskineri, till synes utan slut.

Roma klosterruin tycks vara byggd för Shakespeares tragedi och regissören Thomas Segerström tar vara på alla möjligheter till spel högt och lågt, på förscenen och långt in i skogen. Den fallande skymningen hjälper till att gestalta hur intrigen tätnar, hur mörkret tar över i det yttre och det inre.

Eva Carlbergs Hekate och de rödklädda, handfasta häxorna med Viveca Sinclair i täten ses som självklara övernaturliga inslag. Vår zombie- och vampyrvana tid är mogen för en sådan tolkning. Både handling och psykologi blir ändå tydliga i det här spelet om nära nog påbjuden strebermentalitet. Här finns inga uppenbara nutidsmarkörer, men Larssons otålige Macbeth blir ändå en av oss, steg för steg förvandlad till monster. Louise Ryme och han visar upp två unga människor i karriären, oförberedda för psykets härjningar.

I Roma får vi erfara hur ointressanta de blodiga handlingarna är i sig själva och hur mycket mer spännande det är att följa handlingarnas konsekvenser: mördarens ånger, den bottenlösa sorgen hos mannen som förlorat allt (Conny Vakares Macduff).

Som alltid hos Shakespeare bryts det tragiska av skrattretande element; Veronica Sinclair spelar bakfull portvakt som kontrast till hotfulla knackningar på dörren och Jesper Feldts Seyton är tragikomiskt servil. Men här får även några fruktansvärda ögonblick komisk färg: Mattias Lechs Banquo vinkar glatt under banketten, då han uppträder som spöke, endast sedd av Macbeth. Jag blir lite störd först, liksom av skratten åt Macbeths huvud på en påle senare. Men det tragiska tar ändå över, med smak av realistisk pinsamhet.

Denna gotländska Macbeth visar rundgången i mänsklig destruktivitet: allt slutar ungefär som det börjar, och det finns alltid någon som är beredd att lyssna på häxor, om de kommer med ett välkommet budskap.