Betyg: 4 av 6
Oskar Linnros är rapparen som gjort den högst osannolika tvärvändningen att ge sig hän diskbänksrealistisk soulpop, så till den grad att han numera kallas för 10-talets Orup. Det är dock uppenbart att det visserligen fungerar att ta Linnros från hiphopinfluenserna, men inte att ta hiphoppen ur Linnros.
Första singeln Ack Sundbyberg, den romantiskt nostalgiska hyllningen till hemkommunen, är en uttalad hyllning till rapvärlden och live på Mosebackes lilla utomhusscen utstrålar han ett så grundmurat självförtroende som i regel bara rappare förmår.
Och han har anledningar att vara glad; debutalbumet Vilja bli som släpptes i juni tokhyllas från alla håll och biljettrycket har varit så stort att den slutsålda spelningen har fått kompletteras med ännu en dagen efter.
Inför låten 25 sprider han även beskedet att albumet har en trippelchans att vinna en Rockbjörn och ger refrängens text ”Fy fan vad skönt!” en dubbel innebörd när han manifesterar så att svettpärlorna tränger fram. Han står knappt stilla en sekund utan dansar, klappar takten, häller vatten över sig själv och röjer oavbrutet genom hela spelningen.
Undantaget är när han sätter sig vid pianot och framför sin tolkning av hitlåten 17 år, som han från början skrev åt exflickvännen Veronica Maggio.
Ändå är det varken låtmaterialet eller energiflödet som gör störst intryck utan Oskar Linnros begåvning som sångare.
Hans röst är varken unik eller sensationell men han besitter en teknisk skicklighet och en förmåga att förmedla känslor, vare sig de bottnar i sentimentalitet, lust, romantik eller bitterhet.
Att albumet klockar in på en dryg halvtimme gör nöjet kortvarig, men försmaken som getts visar att han har lyckats nå varje artists mål – att hitta hem.
