Ljussättningen skapar en suggestiv stämning. Det uppstår en dynamik mellan de delar av konserten på Anna Ternheim uppträder ensam och då det blir rockigt ösigt.
Betyg: 4 av 6
Anna Ternheim slog igenom som en lågmält dyster singersongwriter i den lika gravallvarliga som gravt överbefolkade Nick Drake-skolan. Med tanke på det är hennes turnépremiär på Rival närmast chockerande ösig. Det mesta går naturligtvis i en svärtad och jämn lagomlunk, men det finns partier där Anna Ternheim och hennes fyra rutinerade musiker, boys som både spelat med Lundell och Winnerbäck, lustfyllt spelar som om djävulen flugit i dem.
Dynamiken som uppstår mellan de fåtaliga låtar där Anna Ternheim är ensam med sin akustiska gitarr och sin trubbiga röst och de partier där det ömsom är rockigt ösigt, ömsom Pink Floyd-monumentalt, gagnar konserten som helhet.
Nick Drake-inflytandet finns fortfarande kvar men det känns lika, om inte mer, relevant att jämföra henne med Fiona Apple, den pianobaserade Girl laying down låter väldigt mycket som den neurotiska amerikanskans
teatraliska låtar, och den högstämt arenarockiga musik som görs av band som Coldplay.
Man kan tycka att Anna Ternheims avigt gammalmodiga brittiska uttal är irriterande affekterat och att hennes texter mest känns som meningar staplade på varandra. På scen blir detta dock inte lika påtagligt som på hennes två bästsäljande album. Den uppenbara spelglädjen och Anna Ternheims mer rakt vokala utspel gör att det ansträngt svårmodiga anslaget blir lättare att ta till sig. Lägg till detta en dunkelt suggestiv ljussättning, där är musikerna till stora delar belyses underifrån, och Anna Ternheims naturligt flödande mellansnack och otvungna förmåga att kommunicera med publiken.
