Genom bland annat en rad uppmärksammade skivinspelningar på BIS och Naxos har Malmö Symfoniorkester skaffat sig en position i orkestervärlden. Chefsdirigent är Vassily Sinaisky, men vid Mahlerfestivalens lördagsprogram var det Leif Segerstam som dirigerade den nionde symfonin, vilken man gav på torsdagen i Malmö. Han gjorde en bejublad entré, hälsade fryntligt den fulltaliga publiken med hela sin kroppshydda.
”Säkert är att hans instrumentation, sedan han lämnade teatern, än mer i Lied von der Erde, blivit intimare, genomskinligare, rikare på subtila schatteringar” skrev Richard Specht om nian i sin inkännande Mahlerbok (1918).
Och var upplever man det starkast, om inte i första satsen, vars musik också bryter väg mot något nytt, medan Mahler i resten av symfonin mestadels upprepar vad han redan sagt i tidigare verk.
I denna sats hade Segerstam visserligen ett helhetsgrepp, men kunde tydligare ha betonat de ofta abrupta dynamiska växlingarna på mikroplanet. Generellt sett var dock orkesterspelet i stjärnklass, med sköna stråkar i de expressiva och skugglika partierna, uttrycksfullt soloflöjtspel, koncis attack i trumpetfanfarerna och vackra hornklanger, som sjönk till viskningar mot slutet av detta andante.
Segerstam undvek överdrifter, han tonade snarare ned, i synnerhet den tomt bullrande rondosatsen, där frestelsen annars är stor att ge överdrivet brutalt uttryck åt vanligheten i världen.
En mjukhet som också omfattade den patetiskt känslorika finalen, byggd på en ornamental figur, dubbelslaget, som tidigare framskymtat på flera ställen i symfonin. Mahlers ofta upprepade ord om sitt ”eviga nybörjarskap” förenas här med hans insikt om sitt sjuka hjärta. Tempo och uttryck träffades redan från början perfekt av Segerstam, under vilken de sista fyrtio takterna oändligt skört och subtilt formades till ett utslocknande i djup frid.
