Betyg: 4 av 6
I söndags kväll drog orkanen Tina in med full stormstyrka över Stockholm. Luften rör om sig själv i Globen när de röda scenridåerna dras undan och Tina Turner plötsligt står där likt en statyliknande superkvinna på en tio meter hög piedestal. Den 69-åriga sångerskan från Nutbush, Tennessee, bär en guldglittrande jumpsuit med matchande decimeterhöga guldklackar (i de rullande eftertexterna står Christian Louboutin och Manolo Blahnik som skoproducenter) och det blondslingade håret är perfekt fluffigt. Nere på scen hoppar fyra lättklädda dansöser runt henne men frågan är om inte det måste vara några av världens mest bortkastade koreografitimmar.
För finns det någon som ens kan förmå sig att titta på någon annan än Tina Turner när hon susar runt som ett raffigt yrväder över scenen? Hon är som ett rockande naturfenomen med en röst som när hon tar i med hela magstödet borde ge utslag på richterskalan. När hon i sin gamla Bond-låt Goldeneye ryar likt ett lejon hade hon säkert kunna skrämma ihjäl en hel flock med gaseller.
Anna Mae Bullock – som hon hette innan hon träffade Ike Turner och fick namnet Tina - är en musikalisk järnlady, en rockfarmor och ett soulrivjärn med rösten intakt. En mappiekulturens hussångerska som visar att 70 tydligen är det nya 20. Hon sparkar med pumpsen, knixar med sina berömda ben och dansar samma steg som sina fyrtio år yngre dansöser. Publikens reaktioner på allt som Tina gör är stående ovationer. De har väntat på sin idol i åtta år och Turner tänker jobba in den tiden med ränta.
”Det här är en sammanfattning av min historia. Jag vill att ni ska ha det trevligt”, säger hon när hon efter ett tag stannar upp för att hämta andan. Nog är det kanske lite paradoxalt att ha trevligt till en livshistoria vars tragiska inslag började när Turner övergavs av sina föräldrar som tioåring och sedan fortsatte under ett tjugo år långt och våldsamt äktenskap med Ike. Men Tina Turner står stark av alla prövningar och är redo att koka ner femtio års artistskap till tre timmar. Scengolvet åker upp och ner och Tina likaså, färgglad pyroteknik sprutar och smäller och tre manliga dansare står för underhållningen när huvudpersonen byter om till nya varianter av paljettkläder.
Turners berömda låtar avlöser varandra men hennes främsta tillgång är inte musiken – den nedtonade version av Beatles Help är tvärtom småseg och oavsett hur mycket Globen kokar av glädje kan jag inte höra spår av någon storhet i Simply the best – utan istället hennes konditionsstinna energi. Tina Turner hänger ut över publiken i en gles korg, rusar längs en smal brygga på sina höga klackar och studsar runt på sina stiletter som om ordet höftledsfraktur inte ens existerade i hennes vokabulär.
