Vad är bra musik? 1894, när Elfrida Andrée vann pris för sin Orgelsymfoni nr 2, uppskattades skickligheten i att kunna efterlikna större musik (nå, så är det väl nu också på sina håll – eller vann fel låt?). Idag känns Andrées stycke för orgel och bleckblås som duktig musik, pampig men lite pekoral. Bengt Tribukait gjorde dock det mesta av den högt uppe på sin balkong vid Konserthusorgelns spelbord, spelade inte bara ”starkt och kraftigt” som Andrée anbefallit utan ganska känsligt.
I vår tid premieras originalitet mer än duktighet, men vad som är originellt får ibland tiden utvisa. Effektsökeri är inte originellt – men jag hörde inget uppenbart sådant i lördagens konsert. Efter den senromantiska entrén skiftade musiken karaktär. Plötsligt tog vi ett kliv ner i en mäktig flod av ljud, som om Kärlekstunneln på Gröna Lund var ett soundtrack.
Först mötte vi ryska särlingen Galina Ustvolskaja i Konsert för piano, stråkorkester och pukor från 1946. På den tiden var hon bara en ung elev för Sjostakovitj men hans hållning var närmast beundrande. Det kan man förstå. Musiken är modern men inte sökt. Sublimt sköna fioler höggs aggressivt sönder av Stefan Lindgren vid pianot.
Ustvolskaja poserade inte i en tid av posörer. Jag kom att tänka på Allan Pettersson. De två hade nog förstått varandra.
Koreanskan Unsuk Chin hade Ligeti som lärare, och hon har lyssnat på lektionerna. I Rocaná (2008) lägger hon ut orkestersatsen brett med mycket slagverk. Verket är liksom en flersinnlig organism fylld med överraskningar; sugande accenter som baklängespratet i Twin Peaks, fladdrande harpor... Själv liknar hon stycket träffande vid en ”tonskulptur”. Dirigenten Petter Sundkvist styrde filharmonikerna med stadig hand, kunde hålla det enkelt eftersom instuderingen var noggrann.
Filharmonin kommer till sin rätt med dirigenter som lagt tid på dem, det är mycket tydligt. Också i Kaija Saariahos Orion (2002) lönade sig instuderingen. I stycket rör sig orkestern som en tung koloss över ett himlavalv, med ljudhärmande bilder i tre satser med namn som Vinterhimmel. Ovanför orkestern lade Erik Lundqvist långa svävande orgeltoner.
