Det är fullsatt på Forum och stämningen är förväntansfull. Musikerna gör entré med en entusiasm som svarar mot publikens förväntan, och en omedelbar kommunikation uppstår.

Först ut bland kvällens poeter, tonsatta av jazzbasisten Georg Riedel, är finlandssvenske Claes Andersson med en filosoferande dikt om kärlek och saknad, enkel och repetitiv som en besvärjelse.

Sara Riedel sjunger med övertygande inlevelse i en gestaltning som närmar sig musikteater. Särskilt i en monologdikt som Cornelis Vreeswijks Telegram för fullmånen, där språkröret Ann-Katrin ger utlopp för sin djupa avsky inför den kalla månen, en döing som ligger på lit de parade och inte gör henne glad.

Om Sjöbergs Frida är en beskäftig glädjedödare och Taubes Rosemarie en följsamt lyssnande och bekräftande kommentator, så är Vreeswijks luttrade Ann-Katrin en upprorisk sanningssägare. Kristina Lugn är en mer lågmäld och eftertänksam revoltör: Varför gråta så, under himlen blå?

”Tidens framfart” av Claes Andersson är tonsatt i en dramatisk modernism som kräver sin tribut, och Sara Riedel klarar det galant.

Musikerna lägger sitt till. Trumpetaren Jan Allan och saxofonisten Joakim Milder utgör en träffsäkert sammansvetsad blåsarduo med utsökta klanger och harmonier, och dialogerna mellan Georg Riedels kontrabas och Adam Forkelids piano är nästan rörande i sin subtila ömsesidighet.

Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist, Gunnar Björling, Harriet Löwenhjelm – kvällens material är en uppföljning av cd:n Hemligheter på vägen, som kom för ett par år sedan. Georg Riedel förmedlar de poetiska budskapen med stor respekt och mycket glädje. Kompositionerna sträcker sig över ett brett genrefält med jazz, visa och konstmusik. Framställningen är opretentiöst lättsam och lekfull; det experimentella blir aldrig tungt eller krävande.