Allra sist på Theatertreffen 2010 i Berlin spelades en ny pjäs av Elfriede Jelinek – fyra timmar lång utan paus, en mycket kaotisk blandning av mässa och happening om den nu aktuella finanskrisen.
Det är ett stort anlagt verk om bankväsendet som global statsmakt men framförallt om hur vi ser på pengar som en närmast religiös storhet, en mening med livet. Hon har skapat ett dionysiskt mysteriespel om drömmen om den ständiga tillväxten, där bankerna tagit över alla utopiska idéer och där frånvaron av pengar på ett djupt plan också representerar döden, ett svart hål av intighet.
Die Kontrakte des Kaufmanns är en pjäs som tar andan ur publiken. Jelinek fick idén sedan en österrikisk bank hade fått rejäla problem efter att heligt ha lovat en ränta på 15 procent. Efter att hon påbörjat sin text blev också det internationella läget akut. Till premiären på Thalia Theater, Hamburg skrev hon mer material – detsamma till uppförandet på Theatertreffen. Stycket är helt enkelt ett work-in-progress.
Jelinek skriver alltid abstraktioner, hon låter företeelser genomsyras av arketypiska förhöjningar. Så också här – stycket börjar med ett pensionärspar som förlorat allt. Av allt deras slit återstår bara en gigantisk skuld. Vart tog pengarna vägen? Svaret kommer från en kör av bankfolk, som liknar hämndgudinnor. Någon ska betala all den vinst som bankerna gjort på spekulation och delat ut som bonus till sig själva.
Nu är inte pjäsen en politisk pamflett utan mer ett slags ordrik, barock dikt om bankerna som tempel där tanken odlas på evig tillväxt, på rikedom som lycka. Den nya religionen är tron på värdeökningen – och EU, påpekar Jelinek. Våra politiker ägnar enorm kraft åt att hålla detta bank- och lånesystem under armarna så att inte bubblan ska spricka och kaos uppstå.
Nicolas Stemann gör uppsättning till en happening som interfolierar med textblocken. Dörrarna står öppna till foajén och publiken uppmanas att själv välja paus, komma och gå när man vill.
Iscensättningen innehåller alla genrer: trolleritrick – med pengar förstås, en ballad om risktagning, satir över politiker, simultant spel, ett modelltåg med en kamera. Detta är en rockshow där Stemann själv, iförd klänning, gör glammiga gitarrsolon, en estetik som för tanken till Moment:teater.
Jelinek har skrivit en pjäs om individen och ett system av abstrakta, ekonomiska storheter – en komisk undergångspjäs. Pengar skapar alltid våld, påpekar hon. Liksom att världsekonomin bygger på skuld. Ni har sålt er frihet och ert hopp. Alla tillhör banken. Vår girighet har skapat detta globala pyramidspel där alla är gärningsmän, menar Jelinek.
