Betyg: 3 av 6

Precis som sångaren och huvudmannen Mikael Åkerfeldt säger så är Opeth knappast något visuellt godis. Det progressiva metalbandet låter musiken tala för sig och det händer inte så mycket på scen. Men det är inte det som är bandets huvudsakliga problem – otaliga är ändå de liveakter som är lysande utan blixtar och bomber.

Det stora gnisslet i ett till synes så väloljat maskineri är att musiken aldrig slår an någon riktig nerv. Snygga riff finns lite här och var, Åkerfeldts faiblesse för inhemsk folkmusik är trevlig och som musiker är gruppen givetvis oklanderlig. Det ligger som bekant i genrens själva utformning att kunna spela perfekt.

Men de hårda partierna känns aldrig hårda nog och de softa griper aldrig tag om hjärtat. Istället för att vara ett både-och-band blir Opeth ett varken-eller. Det är ett lika märkligt som vanligt fenomen inom musik som utger sig för att vara just dramatisk eller emotionell.

Med anledning av 20-årsjubileet som band är det specialkonsert på Cirkus. Det femte albumet Blackwater Park från 2001 framförs i sin helhet och efter en kort paus bjuder kvintetten på en låt vardera från resterande åtta fullängdare.

Konceptkonceptet är en utmärkt formel för ett band som Opeth och deras nördiga fans. Det är ett enkelt men effektivt grepp, och även om Åkerfeldt inte är mellansnackets konung så knyter han här an till sin publik och minimerar avståndet till dem.

Åkerfeldt är sannerligen älskad av sina undersåtar. Själv säger han att han är nervös och flera gånger blir det förvirring och utdragna pauser mellan låtarna. Det är inget som stör för stunden, men efter tre timmars progmetal önskar man att setet tajtats till en smula.