Moto Osada har skrivit en opera som bygger på fyra 100 år gamla surrealistiska texter av författaren Matsume Soseki. I musiken har han påverkats av både no-spel och anime.
Foto: CASPER HEDBERG
För ett par timmar sedan damp Moto Osada ned med flyg från ångande heta New York, väskan är borta och han är glad att han fick med en tröja till kyliga Stockholm. Och imorgon drar han vidare till Vadstena vid Vättern, där det är dags för ett nytt steg i Osadas tonsättarkarriär: den första operan.
Four nights of dream kallar han den, och den bygger på fyra berättelser ur den japanske författaren Natsume Sosekis novellsamling Yume juya, vilket betyder Tio drömnätter. Boken kom ut 1908. I Japan är Soseki en av de stora och mer spridd är de flesta; hans bild pryder 1000 yen-sedeln, vilket motsvarar en svensk femtiolapp.
Moto Osada kommer från Tokyo men bor sedan mitten av 90-talet i New York, där han också fått sin kompositionsutbildning. Han har skrivit en hel del kammarmusik och solostycken för till exempel cello, gitarr och marimba men också orkesterverk. Han har spelats en del i Sverige, bland annat av gruppen Pärlor för svin.
Och vad fick dig att vilja skriva en opera?
– Tidigare var jag mer inne på instrumentalmusik eller sånger. Den utlösande händelsen var när jag såg Wagners Rhenguldet på Metropolitan 1994 eller 1995. Jag kände inte till opera så mycket då. Jag tyckte det var som en film! Och jag insåg vilken potential den konstarten har.
Det blev början på Moto Osadas Wagnerfas, och han såg alla Wagneroperor som gavs på Met. I USA anses opera ofta som något svårt och sofistikerat, men i Japan är det ännu värre, säger Osada. Dessutom är biljetterna väldigt dyra. Men även om inte opera är så framträdande i Japan ligger traditionell japansk musik egentligen nära operan, påpekar han. Den är nästan alltid kombinerad med drama, sång eller dans.
Finns det några japanska element i Four nights of dream?
– Jag har inte valt japanska instrument till den här operan. Japanska instrument är känsliga och mår inte bra av att resa utomlands. De ställer mycket stora krav på rätt fuktighetsgrad, annars kan de lätt spricka. Och så är det förstås svårt att hitta duktiga instrumentalister. Dessutom är jag ju själv utbildad i New York och skolad i att använda västerländska instrument.
Moto Osada vara bara 18 när han flyttade till New York.
– Tokyo kändes trångt. Som tonåring kvävdes jag. Eftersom min syster hade lägenhet i New York kunde jag flytta dit. Men då var jag mer intresserad av rock och pop. Jag spelade gitarr och hade Led Zeppelin och Prince som idoler.
Att överleva som tonsättare är inte lätt i USA, men Moto Osada gör kommersiell musik som jinglar, musik till tv-nyheter och reklam. Den producerar han själv med sina egna apparater mac och synt. Vägen till Vadstena gick genom den svenska cellisten Beata Söderberg, som Moto Osada lärde känna på Manhattan School of Music. 2002 spelade hon i Vadstena och Osada kom dit för att hälsa på. Där började kontakten med Vadstena-akademiens konstnärlige ledare Nils Spangenberg.
– Jag hade redan en synopsis på fyra, fem sidor. Jag hade egentligen tänkt delta i en engelsk tävling för småskalig opera. Vi hade ett kort möte, jag spelade min musik och senare det året fick jag en beställning.
Kan du jämföra din opera med någon annan samtida musik?
–Av samtida kompositörer anser jag György Ligeti vara den viktigaste, den absolut mest betydelsefulla under senare hälften av 1900-talet. Fast tyvärr skrev han ju bara en opera, Den stora makabern, som ju för övrigt hade urpremiär i Stockholm. Allmänt sett är jag nog influerad av Ligeti.
I arbetet med Four nights of dream har Osada även studerat Mozart och Britten:
– Mozarts partitur verkar så enkla, men de är oerhört komplexa. Britten var anledningen till att jag själv ville skriva. Tack vare honom kände jag att operan inte är död än och att man kan föra den vidare ett stycke till. Hela idén med kammaropera är brittensk, och jag tror åhörarna kommer att tycka att min opera påminner en hel del om Britten.
Huruvida publiken uppfattar några japanska tongångar beror framför allt på vilka kunskaper de har om japansk kultur, tror Osada. I USA blir kulturer från olika delar av Asien ofta ihopblandade – om man hör japansk musik i en amerikansk tv-serie kan det till exempel ofta låta kinesiskt, har Osada upptäckt. Men visst finns det en hel del japanskt i operan:
– Den första scenen handlar om zenmeditiation. Det är ett mycket japanskt ämne, och där har jag anknutit till no-spelets musik. Den andra scenen är en absurd historia om en man som är alltför intresserad av flickor och blir slickad av en gris. Där är musiken påverkad av animefilmer – allt är överdrivet, absurt och löjligt med ljudeffekter som är som hämtade från serievärlden.
Anime, de tecknade japanska filmer som är den animerade varianten av de populära mangaserierna, har alltid varit viktiga för Moto Osada.
– Det var allt jag såg som barn. Och jag tycker fortfarande om dem. När jag vill koppla av sätter jag på Youtube och kollar anime.
De fyra scenerna i operan ska ha helt olika karaktär, har Osada tänkt. I den tredje scenen går en man och bär sin blinde son på ryggen. Pojken är en docka, och hans röst kommer från kören, som har en kommenterande funktion, precis som i ett antikt grekisk drama. Den fjärde scenen handlar om en kvinna som dör och efter hundra år återkommer tillbaka som en blomma.
– Med den sista scenen hade jag ingen tydlig musikalisk idé innan jag började, men nu märker jag att det har blivit en aning franskt, lite Debussy kanske. Utgångspunkten var att jag ville använda de fyra olika drömmar ur novellsamlingen som jag trodde skulle fungera bäst på scenen, inte just mina egna favoriter. Jag har försökt följa den ursprungliga strukturen men förenklat ibland och lagt till berättarröster och kör.
Blir det mer opera?
– Jag hoppas det. Med Four nights of dream känner att jag har gjort allt jag kan. Nästa gång är jag nog beredd arbeta med librettist. Kanske blir det då ett konventionellare operaverk, med ett tydligt drama. Eller något helt annat – kanske ännu mer annorlunda?
