Nära livet kunde ses som en del av den Ingmar Bergmanvåg som sköljer över teatrarna. Men hans film bygger på Ulla Isakssons manus, som nu presenteras som slutpunkt i Spetsprojektet på Östgötateatern. Där har inte glömda, men gömda, kvinnliga författare utgjort en viktig del av repertoaren på senare år. Jenny Andreasson regisserade Alfhild Agrells Räddad med Monica Wilderoth i huvudrollen och nu är samma skådespelerska en av dem, Cecilia, som ligger på Kvinnokliniken med en problematisk graviditet.
Där ligger också Ida Löfholms livsglada Stina med en jättemage i vädret och ett barn som vägrar komma ut; det vägrar också Hjördis (Gloria Tapia) foster, fast hon försökt hjälpa det på traven. Hennes barn överlever, medan de båda andras dör.
Idag kan vi se barnmorskeprogram från olika länder på tv varenda dag, och frågan är om det är nödvändigt att visa födslar på teatern också? Jag tycker det, uppsättningen i Norrköping ger något annat och mer än ren dokumentär.
Regissören har behållit 50-talsstämningen och scenografen har klätt scenen i vita draperier och systrarna i mössor och strama förkläden. Skådespelarna behåller också på ett fint sätt en annan tids språk och beteendemönster: det här är inte här och nu; tiderna förändras faktiskt. Samtidigt finns här något av livets oföränderliga turer, gestaltade i stillsamma koreografiska inslag.
Här har männen bara biroller, och William Wahlstedt spelar dem alla, med rätt små skillnader, även om Stinas kärleksfulle make är en helt annan sort än Cecilias känslohämmade magister till karl. Allt utspelar sig i en tid när männen är förvisade från förlossningssalarna eller inte att räkna med. På många sätt är det bättre nu, men här upplevs inte deras frånvaro som brist. Så småningom inser jag att kvinnorna knappt talar om dem. I manliga dramatikers verk talar kvinnor oupphörligen om frånvarande män och konkurrerar om dem.
Här får vi se en ömsint kvinnogemenskap, där Wilderoths svala Cecilia går in som mamma till Gloria Tapias sorgsna Hjördis och där ordlös medkänsla fyller rummet när Stina vaknar ur narkosen till en rå verklighet. Gunilla Orvelius syster Brita är en livserfaren kvinna som sakligt och kärleksfullt finns där hon behövs. Detsamma gäller Linda Birgerssons yngre syster Marie. De är alla del av ett utsatthetens systraskap, som förstärks av den gemenskap som alltid uppstår på sjukhus.
Liksom i en grekisk tragedi handlar det om ödet som drabbar utan urskillning. Kvinnorna känner alla skuld, men Isaksson försöker lyfta bort den. Det orättvisa i liv och död kan hon bara stå frågande inför. Här finns inget lyckligt slut, utom att Hjördis faktiskt vågar berätta för mamma.
Text: Ulla Isaksson. Regi, bearb: Jenny Andreasson. Scenografi: Marika Feinsilber. Medv: Monica Wilderoth, Gloria Tapia, Ida Löfholm, Gunilla Orvelius, William Wahlstedt, Linda Birgersson, Britt-Marie Wettergren.
