Det är inte så att det var bättre förr. Men det är sämre nu.
Jag tror att det är Bert-Ove som säger det i Män tänker på kärlek.
Göran Engman gestaltar tre olika män, men det känns inte så viktigt vem som är vem. Trots ljuset, som inramar var och en i kvadratiska eller rektangulära fält, flyter de då och då ihop, åtminstone i sin saknad och längtan.
Rent fysiskt skiljer Engman dem ändå åt, tydligt och med små medel. En har armarna hängande utmed sidorna, den andre vrider ständigt händer och den tredje bär karlaktigt armar och händer en bit ifrån kroppen när han stegar fram.
Det är Bodil Malmstens röst som hörs ur dem. Kvinnor har under årtusenden på teatern skildrats via mäns ord, ofta också via deras kroppar. Men nu har jag på kort tid sett tre uppsättningar där män talar med kvinnors ord, om sitt innersta. På teatern visar manliga skådespelare den sårbarhet som annars är en bristvara i det offentliga rummet. Och jag finner det gott.
Visst tänker männen här på sex, men de har också andra fantasier om kvinnor, om den verkliga Sabine och den imaginära Lena. De vågar inte se den kärlek som faktiskt finns, och får de syn på den kan de bli riktigt rädda.
Skräcken för närhet är verkligen inte bara förbehållen män och här skildras den med inkännande och ömhet. Ensamheten ses inte som en individuell karaktärsbrist utan i relation till ett samhälle, där dessa tre män på olika sätt blivit över.
Göran Engman är en så älskad skådespelare att han inte behöver fria till publiken; det blir en särskild kvalitet i denna uppsättning, där Kettil Medelius musikaliska närvaro i bakgrunden är en viktig del. Malmstens ord klingar ut utan större utsmyckning och hinner sjunka in i lugn och ro.
Till det finstämda hör ljussättningen, som är både förtydligande och stämningsskapande. Men nog längtar jag efter mer ljus. En dunkel scen är som en viskning, effektfull i stunden, men litet ansträngande i längden.
Föreställningen är dock så kort, att den väcker lust till mera Engman, mera Malmsten.
Text: Bodil Malmsten. Bearb, regi: Jens Karlsson. Ljus: Tommy Sahlén. Musik: Kettil Medelius.
