Två litet ovanligare saker utmärkte denna konsert. Dels hade man för Mozarts pianokonsert nr 17 G-dur, anlitat en pianist som sedan länge är mer känd som kammarmusiker än solist, dels ägnat en hel avdelning åt orkesterverk av tre portalfigurer inom det tidiga 1900-talets modernism.
Menahem Pressler (född 1923), som i sin ungdom framträdde solistiskt, var medlem av den välrenommerade Beaux Arts-trion redan när den debuterade 1955, och är fortfarande dess fasta punkt.
Van att som stråkmusiker spela efter noter, gjorde han det även nu. Radiosymfonikerna var förstås bantade, men till och med denna lilla ensemble, med dess sköna blåsarinsatser, kändes stundom för dominerande för ömheten i Presslers spel. Man hade önskat mer friskhet i yttersatsena, särskilt i finalen med dess Papagenomelodik. Det smånäpna solospelet resulterade i en Mozart som snarast tenderade mot barnkammarformat.
Stående sympatiapplåder, varefter Pressler, efter allt hukande, gav en överraskande öppen och avspänd tolkning av Chopins postuma ciss-moll-nocturne.
Den första Wienskolan följdes efter paus av den andra. Här fick vi som konsertens höjdpunkt i svit höra Arnold Schönbergs fem stycken op 16, Anton Weberns sex stycken op 6 och Alban Bergs tre stycken op 6, samtliga för orkester. Verken vittnar om ett musikliv som ännu inte stagnerat. Kommer vi någonsin mer att få en musik för ”Kenner”, konnässörer, som med tiden droppar ned till ”Liebhaber”, amatörer?
Här gavs tillfälle till jämförelser live. Lidelserna i Schönbergs tidiga verk är nedtonade men inte borta i op 16 (1909), där den centrala, långsamma satsen Farben är ett försök att åskådliggöra tonsättarens begrepp Klangfarbenmelodik: en följd av klangfärger vars logiska relationer är ekvivalenta med tonhöjderna i en melodi. 1949 gav Schönberg stycket titeln Morgon vid en sjö, vilket beskriver stämningen. I sina asketiska och emotionellt överväldigande stycken op 6 (1915) följer Berg upp Mahlers sena stil, mellan dessa block tilltalade dock Webern starkast med renheten i op 6 (1913), där sista satsen Langsam blev rent andäktig. En imponerande orkesteruppvisning och ännu en triumf för Harding.
