Klockan måste ha stannat någon gång kring juni 1990 för den som var ansvarig för Jazzfestivalens fredagsbokningar där Omar, Brand New Heavies och Courtney Pine påminde om när det stod Acid jazz på t-shirten och Straight no chaser på magasinet. Lördagskvällen var så ett fall framåt, där Missy Elliott, Jazzanova och Roy Ayers hade varit en snuskigt hipp uppställning för endast tio år sedan. Inte för att hipp, eller ens aktuell, behöver vara ett självändamål, men nog har det sin krassa betydelse för attraktionskraften, även för en festival under jazzflagg.

Det är en aningen svårplacerad känsla som infinner sig när Roy Ayers släpper loss sin dansanta jazzfunk över Skeppsholmen, öppningsspåret i klubbklassikern Runnin away begåvas med en oavsiktlig dimension när oset av langos sveper in bland vindjackor och företagslogotyper.

Lustigt nog framför dessutom Jazzanova, bara en liten stund senare, en mer korrekt version av jazzfunken såsom den lät när Roy Ayers strödde jazz över diskon under 70-talets andra hälft. Själv är vibrafonisten dock upptagen med att bevisa att han är en skolad jazzman genom att spela en anskrämlig version av Dizzy Gillespies gamla A night in Tunisia. Varför, kan man fråga sig?

Lagom till huvudattraktionen Missy Elliotts spelning sveper ett piskande regn in över festivalen, men den visuella showen med 15 dansare i självlysande dräkter får publiken att glömma bort juninattens kyliga omfamning.

Den 38-åriga rapperskan verkar vara på ett strålande humör och levererar en omedelbar charmoffensiv där hits som One minute och Get ur freak on avlöses av den högst passande titeln The rain (supa dupa fly). Men trots effektfulla klädbyten där hela hennes koreograferade entourage svidar om till vita Adidas-dräkter och ger en illusion av västtyska fotbollslandslaget cirka 1982, lyckas hon inte nå hela vägen fram. Snärtiga spår som Work it till trots, så var det nu faktiskt ganska länge sedan det fanns anledning till större upphetsning över ett Missy Elliott-spår och det kan faktiskt vara en högst relevant anledning. Hiphop har som bekant ett kortare bäst före-datum än soul och detta tynger även Stockholms jazzfestival.