Det börjar rätt lovande. Hela ridån är täckt av målade konservburkar, som om en rysk Andy Warhol hade varit framme, och alla burkarna innehåller svampsoppa. Det är vad köpmanshustrun Katerina Ismajlova i andra akten ska bjuda sin tyranniske svärfar på – blandat med råttgift.
Därpå tar hon maken av daga för att sedan gifta sig med drängen. Vid deras bröllopsfest upptäcks mannens stinkande lik varefter bägge förvisas till Sibirien. På vägen dit hoppar hon i floden när hon upptäcker att älskaren lurat henne.
Det är ingen vacker saga som berättas i Dmitrij Sjostakovitjs opera från 1934, vilken i sin tur bygger på en 1860-talsnovell av Nikolaj Leskov. Den är mycket rysk i sin blandning av grotesk satir och tragisk storslagenhet. Publiken var helt med på alla noterna i den 26-årige tonsättarens drastiska partitur, tills Stalin satte stopp för det upproriska verket.
Regissören Graham Vick och scenografen Paul Brown har i Göteborg med bara lätt bearbetning återanvänt sin omdiskuterade 90-talsuppsättning för Metropolitan i New York. Då hade det bara gått några år efter murens fall och det Vick hade att säga om det ryska samhället upplevdes möjligen som relevantare. Duschande nakna män och gaffeltruckar hade väl inte heller hunnit bli vardagsmat på operascenen. För att inte tala om kylskåp fulla med öl.
Köpmanshustrun Katerina håller till i ett glänsande vitt kök, som hämtat från dagens mäklarannonser. Där står hon i fluffig päls och ser nyrik och uttråkad ut. Maken Sinovij ägnar sig mest åt sin vita sportbil (från en västsvensk biltillverkare), som skiner i garaget bredvid. I farstun mellan dem hänger en rysk ikon.
Vick är känd för att ständigt vilja provocera, som när han i somras lät titelrollen i Rossinis Moses i Egypten ta Usama bin Ladins gestalt. Men det verkligt provocerande med denna föreställning är dess brist på empati med sin huvudperson.
Katerina Ismajlova är visserligen en hänsynslös mörderska, men det är hon som är historiens subjekt. Sjostakovitj är mån om att vi ska förstå hennes handlingar. Hon lever i en helt igenom patriarkal miljö och förnedras av både sin svärfar och sin man. Det finns en förklaring till hennes desperation.
Men Vick porträtterar henne mest som en kärlekskrank madam Flod på jakt efter drängen Carlsson. Han förlöjligar hennes längtan. Det gör att till och med en så säker sångerska som Gitta-Maria Sjöberg har svårt att komma till sin rätt. Bara vid enstaka tillfällen får hon en chans att bryta igenom rollen som korkad lyxhustru och visa vilken glöd hon har i rösten.
Men det är roligt att se Pär Lindskog – för svensk publik mest en oskuldsfull Siegfried – bete sig riktigt genomliderligt som älskaren Sergej. Och Mats Almgren är magnifikt obehaglig som den alltför svampbegivne svärfadern.
Mest intryck ger dock kören, som Sjostakovitj ger en rad obehagligheter att sjunga. Vick gör dem helt individualiserade med olika yrken och sysslor – tennisspelare eller bagare – alla instängda i sin egen värld. I stället för på marsch mot Sibirien verkar de i sista akten befinna sig i olika kretsar av helvetet.
Tillsammans har de en härlig klang, liksom orkestern, som känns påfallande säker under Thomas Sanderlings stadiga ledning. Men varför ställa bleckblåsarna på balkongen? Trombonernas sexscen – som upprörde Stalin – hörs garanterat även från diket.
