Senast Sting var i Sverige hade han med sig en symfoniorkester. Det var en bra konsert som belyste de välbekanta sångerna från Sting- och The Police-katalogen på ett delvis nytt sätt.

Den här gången har den sjungande basisten bantat ner musikerantalet och kallar turnén för ”Back to bass tour”. Han har, som vanligt, med sig gitarristen Dominic Miller och trummisen Vinnie Colaiuta och har kompletterat dem med de betydligt yngre Jo Lawry, på fiol och sång, Peter Tickell, också på fiol, och Dominic Millers son Rufus på gitarr. Utan något klaviaturinstrument blir musiken ännu mer skarpskuren än vanligt.

Annars är det som det brukar vara på en konsert med Sting. Oklanderliga musikerinsatser, högt tempo och genomtänkt mellansnack. Denna gång handlar det bland annat om metodik för låtskrivande, kärlekens dubbla natur och rävjakt. Ghost story, som handlar om hans sedan länge bortgångna pappa, tillägnas den i helgen avlidna Whitney Houston. ”En förfärlig förlust”, som han uttrycker det.

Hitsen från The Police-tiden och de egna soloskivorna kanske inte kommer lika frekvent som vid andra tillfällen men visst får vi såväl Every little thing she does is magic som Fields of gold och Every breath you take.

Den stora skillnaden denna gång gäller valet av konsertlokal. Superstjärnan Sting befinner sig ju på Globen-nivå, vilket innebär dåligt ljud och dålig sikt (om man inte råkar sitta långt fram på parkett). Att nu få se honom i den betydligt mindre och alldeles ypperliga konsertlokalen Stockholm Waterfront känns som en gudagåva. Man kommer nära och ljudet är fantastiskt. Luftigt och krispigt.

Men även om konserten utgör en närmast idealisk presentation av Sting kvarstår de invändningar man alltid kan hysa. Som att många låtar är enahanda och att Dominic Miller är en tråkig gitarrist.