”Spamalot rekommenderas av Gud” står det i Oscarsteaterns programhäfte, som är minst lika roligt som föreställningen. Vem kan då ha några invändningar? Särskilt som Gud själv även innehar en av rollerna, om än förinspelad med John Cleeses tordönsröst uppifrån scentaket.

Det är han som uppmanar kung Arthur och riddarna av runda bordet att leta efter den heliga Graal, i denna surrealistiska Monty Python-version av legenderna kring kung Arthur och riddarna av det runda bordet.

Filmen på temat byggde Eric Idle ut till en Broadwaymusikal, som hade premiär 2005 och nu har kommit till Oscarsteatern, i en version som först spelades på Nöjesteatern i Malmö, fast där i en mer skånsk anda.

Som så många humorister har Monty Python-gänget sin bakgrund i en ohämmad studentspextradition, och deras favoritbyte är allt som är typiskt brittiskt. Men de driver också med allt som inte är brittiskt. Skämt som bygger på klichéer eller fördomar om olika folkgruppar myllrar i den här föreställningen: finnar, fransmän, judar och homosexuella får sin släng av sleven. Det långa nummer som går ut på att det krävs judar för att lyckas med en Broadwayshow var nog lättare att skratta åt i Mike Nichols originalregi.

Musikalartister är en annan folkgrupp som får finna sig i smädelser, framför allt genom Nina Söderquists primadonneparodi. Hon är ljuvligt självironisk, och man kan inte annat än hålla med Guds omdöme i programmet att hennes ”Sången som går så här” är ett mästerverk.

Den påminner något om ”En sång som handlar om sig själv” ur Spader, Madame!, som en gång framfördes just på denna scen. Men Eric Idle tar metateatern ett steg längre och låter hela musikalen handla om sig själv.

Mot slutet av andra akten inser Henrik Dorsins säkra kung Arthur vad vi i publiken länge anat: att han är med i en riktigt maffig Broadwayshow. Det är tur för Johan Glans roligt mesiga Robin, som gärna vill vara riddare men helst inte slåss: ”Kan vi inte bara klä ut oss och dansa?”

Och dans blir det, mellan alla Casinoliknande crazyvitsar: stepp, cancan och latinska rytmer avlöser varandra till tonerna från Jan Radesjös formidabla orkester. Som avslutning får vi alla sjunga med i det klassiska Monty Python-numret som uppmanar oss att alltid se allt från den ljusa sidan.