Det kan inte ha undgått någon att den tyska vandringsutställningen Body worlds nu har nått Sverige. Var den än har visats har den blivit omdiskuterad, kritiserad, och kallad freak show, en sådan där uppvisning av människor med kroppsliga egenheter som tivolin brukade kittla sin publik med förr i världen.
Att ställa ut riktiga, döda kroppar som flåtts, skurits upp och preparerats för att visas för allmänheten är ingenting som passerar obemärkt, inte ens i en tid när tv-tablåerna är nerlusade med kriminalserier som utspelar sig i obduktionssalar.
Givetvis har utställningen blivit en publiksuccé. Den finns i flera versioner, som enligt producenterna har setts av 34 miljoner människor sedan starten 1995. En av versionerna visas under hösten på Tom Tits experiment, det interaktiva vetenskapsmuseet i Södertälje.
Det officiella syftet med Body worlds är oantastligt: att sprida folkbildning, och att främja folkhälsan.
Det är ytterst välgjort, alltsammans. Preparationsmetoden, den så kallade plastineringen, är uppenbarligen en betydande teknisk landvinning.
Och det är märkligt hur fort man glömmer att plastinaten, som de kallas, en gång var levande kroppar och riktiga kroppsdelar. Det är som med skelettet i biologisalen under min skoltid. Det var också riktigt, men aldrig ägnade man en tanke åt den människa vars kropp det en gång bar upp.
Om skolans skelettdonator visste vi emellertid ingenting. Om dem som donerat sina kroppar till Body worlds vet vi åtminstone (förutsatt att utställarna inte ljuger) att det var deras uttryckliga önskan att deras kroppar skulle ställas ut efter döden.
Får man tro pressmaterialet råder det heller ingen brist på människor som vill bli plastinerade. Donationsregistret omfattar över 13000 personer, en uppgift som åtminstone för min del ger anledning till avsevärt mer vidlyftigt funderande än själva utställningen.
Det som gör mig illa berörd i Body worlds är det pretentiösa, esteticerande draget. De kompletta kropparna är arrangerade i mer eller mindre utstuderade poser. De har också försetts med ansiktsuttryck – på publikens begäran, enligt pressmaterialet.
Ett av de mer bisarra inslagen är en lindanserska som stolt balanserar sina egna inälvor i en uppsträckt hand. Ett annat är inspirerat av Rembrandts målning Doktor Tulps anatomilektion, en scen som föreställer en obduktion, där både obducenten och den döde redan är dissekerade.Andra inslag förefaller gjorda mer för att visa upp plastineringsteknikens finesser än för att lära ut något om människokroppen.
Utanför salarna med Body worlds visas delar av Tom Tits egen utställning om människokroppen. Där finns ett antal modeller, och efter att så att säga ha sett facit är det bara att konstatera att de på det hela taget är mycket naturtrogna.
Det borde således vara fullt möjligt att göra en minst lika pedagogisk utställning om människokroppen med modeller. Men det är klart, några tiotals miljoner betalande besökare skulle den knappast dra.
Är alltså Body worlds en freak show? Jag grubblar på frågan på väg ut, när jag av en händelse får syn på en skärm med ett foto i naturlig storlek av en plastinerad gitarrist, med urtag för ansiktet där besökaren uppmanas att sticka in huvudet och låta sig fotograferas. Där tror jag att en gräns passerades, för sådana skärmar har jag sett förr. Senast var det på Gröna lund.
