På Uppsala stadsteater händer det sig att stora scenen intas av en israelisk pjäs om två filosofer, där det är avgörande om man säger descartesk eller cartesiansk i samband med mannen som frös ihjäl hos drottning Kristina.
Det kan verka riskabelt, rent publikmässigt, men det är knappast dumdristigt, för Savyyon Liebrechts drama handlar om en kärlek som är lika banal och minst lika komplicerad som i en film med Meryl Streep och Alec Baldwin.
Vi får möta tysk-amerikanskan Hannah Arendt i Köpenhamn, där hon 1975 tackar för ett prestigefullt pris. Hon längtar efter en cigg, men hjärtläkaren förbjuder henne. Detta nu övergår gång på gång i det förflutna, förebådat av musik och starka ljudeffekter.
Anna Carlson i strikt grön dräkt med rosa skjorta framstår som fysiskt försvagad men med stor auktoritet. Arendts yngre jag gestaltas vid olika tider av Sofia Berg-Böhm, som sjungande, i utslaget hår och röd klänning är helt oemotståndlig. Hur kan Bengt Nilssons blonde, torre Martin Heidegger göra annat än falla och förföra. Han är läraren, hon den tonåriga studenten och allt är olämpligt.
Köttets lust spelar roll, men förbindelsen suger näring i de avancerade tankarnas sfär. Där kan den också överleva, trots allt. Men det här är inte en historia om kärlek som övervinner allt, utan om ytterst begåvade människors obegripliga dumhet. Så väljer Hannah den gifte, kristne Heidegger över den jämnårige Rafael, som läraren kallar ”den lille juden”. Heidegger faller i sin tur för Hitler, trots sin tankeskärpa, trots Varat och tiden.
Det tyska språket är Hannah Arendts hem, och hon är en av de tyska judar, som hyser en problematisk kärlek till den tyska kulturen. Lika märklig är staten Israels relation till Tyskland. Själv förhördes jag i en timme efter en konferens i Tel Aviv, medan den tyska professorn seglade rakt igenom alla kontroller. Är det inte kärlek, säg?
Robin Keller binder via två roller samman Tyskland och Israel. Det är Rafael/Mikael som ställer de kniviga frågorna till Arendt: hur kunde hon försvara den nazismanslutne Heidegger; hur kunde hon kalla dödslogistikern Eichmanns ondska för ”banal”?
Liksom Mefisto på Stockholms stadsteater avstår den här uppsättningen från renodlade hjältar och skurkar. Andra världskriget flyttas därmed närmare oss. Voula Kereklidou har gjort en saklig och spännande iscensättning av Yael Feilers känsliga översättning, som låter engelska, tyska och hebreiska interfoliera svenskan. Typiskt för alla paradoxer är det också mycket roligt.
