Bertolt Brecht skrev Den goda människan från Sezuan som en mycket tydlig parafras på Ett drömspel av August Strindberg. Brecht låter en hel trio gudar ersätta Indras dotter men egentligen har alla samma avsikt, att undersöka människans villkor. Brecht lägger till en politisk aspekt: kan man, som del av ett marknadsekonomiskt system, överhuvudtaget vara helt igenom god?
Dalateatern iscensätter nu den 70 år gamla texten som en lätt surrealistisk, svart fars.
Regissören Kajsa Isaksson och scenografen Calle von Gegerfelt målar upp en dyster framtid, ett slags Mad Max-interiör av avfall och maskindelar. Vid sidan av scenen spelar ett tvåmansband elektronmusik. Projektioner visar hur gudarna sjunker från himlen som ett gäng pigga ufonfrån en annan planet.
Iscensättningen spelas för skolungdomar på dagarna och vuxna på kvällarna. Kajsa Isaksson och dramaturgen Emma Boström har bearbetat den gamla översättningen och gett den bett och aktualitet.
Vattenförsäljaren Wang, som har en berättarfunktion, kommer fel när han ringer och råkar komma till Ikea vilket är ett försynt sätt att ställa ett antal frågor om lön, vinst och arbetsvillkor – samt godhet. Är Ingvar Kamprad en god människa från Elmtaryd? Är möjligen kategorier som godhet inte meningsfulla idag? Brecht frågar genom tiden.
Huvudpersonenheter Shen Te, horan som genom att erbjuda nattlogi – här anas bibliska teman – får en summa pengar för vilken hon köper en tobaksaffär. Andra utnyttjar hennes goda vilja och för att överleva uppfinner hon en kusin som får kasta ut tiggarna och agera hård affärsman.
Det ekonomiska systemet gör oss alla schizofrena, påstår Brecht. Vi blir delar av ett system som genererar vinst genom andras dåliga löner och villkor. Vi är hela tiden orsak och offer.
Anna Granquist spelar Shen Te på en underbart bred norrländska. Hon har en fantastisk, kraftfull närvaro – också när hon sliter av sig sin blonda peruk och blir kusinen Shui Ta, en man. Granquist låter kroppen få en annan tyngd, sänker mungiporna och får ögonblickligen en surmulen auktoritet. Så blir också iscensättningen en diskussion om genus, rollspel och könsbundna koder.
Måns Clausen gör flygaren Yang Sun som inte har något jobb men möjligen kan muta sig till ett och därför också han behöver Shen Tes pengar och lockar med kärlek – som här återigen skildras som handelsvara.
Susanne Hellström gör skickligt en hel rad olika små tanter, från gulliga till stenhårda. Joel Torstensson har bra energi som Wang, liksom hela ensemblen som hoppar mellan en mängd roller.
Det är lätt att tycka om denna visuellt suggestiva flergenerationstolkning särskilt för dess bitska humör, tempo, knäppa infall, musikalitet och konsekvens.
