Människorna i Jon Fosses Flicka i gul regnjacka har inga namn, inga som vi får kännedom om. De är kanske inte färdiga än – möjligen handlar pjäsen om själva skapelseprocessen: vi får vara med när rollfigurerna blir till, som en variant av Pirandellos Sex roller söker en författare.
På Dramatens scen står just sex personer, med Jan Lundbergs norska fjordlandskap i bakgrunden. Hans klassiska akvarell bryts mot en strikt gul triangel på golvet; den blir föremål för Carl-Magnus Dellows noggranna granskning, då han försiktigt och prövande träder in i bilden.
Men den viktigaste bilden får vi aldrig se, bilden av en flicka i gul regnjacka. Den talas det bara om. På scenen har ingen gula kläder, men vi blir mycket medvetna om vad folk verkligen bär. De är iklädda något slags illasittande alldaglighet, som paradoxalt nog framstår som mycket egenartad. Stina Ekblad har en enkel ljusgrön klänning täckt av en mycket mer skarpt grön jacka. Hon är också den som kan bli litet skarp i tonen, så småningom.
Magnus Roosmann kanske är hennes man, i varje fall påstår hon det. Han står bara där. Han står bara där i sin korta jacka och för stora byxor och – står. Om till exempel Irene Lindhs för det mesta mycket undfallande kvinna plötsligt gör ett sexuellt närmande står han bara där, då också.
Det är lätt att ta intryck av Jon Fosses språk av upprepningar, av omtagningar av det vardagliga. Omtuggningar som blir grunden för en enkel och samtidigt komplicerad scenisk poesi. Texten har översatts av den språkkänsliga Marie Lundquist, en fröjd att höra.
Regissören Gunnel Lindblom gör Flicka i gul regnjacka till ett slags scenisk och existentiell grundforskning. Här spelar det inte så stor roll vilka människorna är, eller vad som har hänt. Det som spelar roll är de små skiftningarna i nuet, i rollernas relationer till sig själva, till varandra, till världen. Och deras bild av allt det där.
Allt är osäkert. Var är de? Är de döda? Känner de varandra? Och om inte, varför ser de då på varandra så där? Och är något så undanglidande verkligen intressant att betrakta?
Det är just vad det är. Och vartefter blir det också allt mer komiskt, särskilt som ingen på scenen gör något försök att vara rolig. (Men jag tänker mig att de skrattat som galningar på repetitionerna!) Lindblom förstärker Fosses förfrämligande attityd till vardagliga gester: i sin långsamhet blir alla aktioner och reaktioner förstorade och mycket besynnerliga.
Skådespelarna är sådana som kan bära upp en icke-handling: Johan Lindell kan bara stå han också, men ger ett helt annat intryck än Roosmann. Dellows ensamhet kommer fram i ett stelnat leende, en oförmåga att självklart stå där. Han är en outsider, liksom Åsa Karlins Ensamma kvinna, som mest får vara en projektionsyta för de andra, vacker och ung och outgrundlig.
Hennes sätt att bara stå där betyder något annat.
Möjligen finns här embryot till en historia; kanske ett övergrepp har begåtts. Det intrycket får jag på slutet, då Irene Lindh är ensam kvar på scenen i dunklet och alla våra skratt har tystnat. Men mest handlar det om vem som har rätt att vara här, vem som har rätt att göra så där, vem som har äganderätten.
Det här är en föreställning för oss som tycker att människor är bäst på teatern, som lever allra intensivast i denna så märkliga ritual som är mötet mellan scen och salong.
