Betyg: 5 av 6

Det är lite dubbelt det där med att upptäcka att ens egen favorit inte längre är bara ens egen. Nu är det ju mycket möjligt att både Marie Fredriksson, Peter Jöback och kulturtanten snett ovanför mig som envisas med att sjunga med hela tiden har gillat Rufus Wainwright lika länge. Men kontrasten i salongen är ändå milsvid från den där gången 2003 när han satt ensam med flygeln på Södra teaterns scen.

Då var han också helt enastående med en sådan där avundsvärt otvungen närvaro. Samtidigt fanns där också något dämpat, ett litet uns av besvikelse över att han inte bemöttes som ”the world’s greatest entertainer” som han nu, med självdistans bör påpekas, kallar sig.

På Cirkus är det inte längre något snack om vilken galaprinsessa Rufus Wainwright är och publikens mottagande liknar närmast det som entertainern Robbie Williams brukar möttas av. I en erbarmligt ful fluorescerande grön kostym, som påminner om Jim Carreys i The Mask, gör han ­entré och river av fantastiska versioner av Release the stars och Going to a town.

I andra perioden har han bytt om till lederhosen, vilket kanske låter spektakulärt det också, men vars dovare färgskala trots allt har en positivt nedtonande effekt på föreställningen. Det kan liksom bli lite för mycket av det goda ibland. I den tredje, då han blir inklappad för extranummer kommer han in insvept i en morgonrock som efter någon låt ryker för högklackat, rött läppstift och den lilla svarta.

Klädbyten i all ära, det är våra svenska musikalartister rätt bra på också. Men de slänger inte ur sig referenser om Jenny Lind på scenen, de växlar inte mellan irländsk folkmusik (som framförs på traditionellt vis utan mikrofon), fransk chanson, Judy Garland, imponerande pianospel och egenproducerat material.

Och jag kan inte heller komma på någon som har en sådan röst som Rufus Wainwright. Den bara genomsyrar hela rummet, äter upp allt syre. Det är ett under att det blir något kvar till blåssektionen som i clownrandiga kostymer bevisar att de kan spela allt från valthorn till blockflöjt.

Den starkaste insatsen gör emellertid de tre blåsarna tillsammans med de andra fyra i bandet, inklusive kapellmästaren som ser ut som en vithårig Ron Wood i The Spiders from Mars-kostym, som dansare i Judy Garland-extranumret Get happy. Monty Python möter Fred Astaire möter nåt som Dorte Olesen skulle kunna sätta upp.

”Jag vet att ni känner det, men säg att ni älskar mig”, säger Rufus Wainwright till den inte särskilt svår­övertalade publiken. Och man kan inte annat än le. Trots att han aldrig på samma sätt blir ens egen.