Tv-dramat ”Norrmalmstorg”, fritt byggt på Norrmalmstorgsdramat, har blivit en riktig nagelbitare. Det är inte svårt att förstå att Sverige och världen andlöst följde händelserna i och utanför Kreditbankens valv när det begav sig för trettio år sedan. Och Håkan Lindhé gör verkligen materialet rättvisa både vad gäller spänning och psykologi.
Vi kastas direkt in i dramat när Janne Olsson i bästa Shaft-mundering med afrokrull och långrock deklarerar ”We are going to have a party and You are going to be part of it” efter en rejäl k-pistsalva i banktaket. Torkel Petersson är lysande i sin blandning av hotfullhet och komik med hemmagjorda engelska uttryck som ”sopprouts” och ”craves”, krav alltså. Hans Janne Olsson lever i en fantasivärld närd av ett allt uppslukande behov av kärlek och bekräftelse spetsad med lite Hollywood-romantik. Hans motiv till rånet är ju att befria sin ”bäste vän” Clark Olofsson så att denne ska kunna träffa sin flickvän och sitt kommande barn. Det visar sig att Olofsson, i Shanti Roneys kallt tillbakalutade tolkning, knappt kommer ihåg Olsson, ännu mindre vad de pratat om i fängelset.

”Norrmalmstorg” växlar skickligt mellan den hysteriska stämningen utanför banken, med inklippta journalbilder som extra krydda, och det lugna småpratet mellan rånarna och gisslan. Det ges ändå en nyanserad bild av båda sidor. Olsson knyter an till Barbro (Tova Magnusson Norling) därför att båda är i trettioårsåldern och har barn. För honom är hon drömmen om ett vanligt Svensson-liv, som hon gärna ger honom en inblick i men inte mer. Kicki (Melinda Kinnaman) ställer sig på Olsson sida i så måtto att hon varken vill se honom eller Olofsson dödade, medan Lisa (Tuva Novotny) tar klart avstånd från allt deltagande.
På polissidan drar länspolismästaren (Niklas Falk) och chefen för våldsroteln (Göran Ragnerstam) åt olika håll – förhandling eller ingripande är frågan. Ingen vet ju vad som är rätt i ögonblicket. Rent parodisk är endast Peter Wahlqvist som polispsykologen Ejeroth där han iklädd skottsäker väst och hjälm försöker få Olsson att äta en förgiftad smörgås.
Det unika med Norrmalmstorgsdramat var ju att det slutade lyckligt tack vare en engagerad gisslan och en trots allt behärskad polisledning. Ingen dog även om Olsson skadade två poliser. Helt ofarlig var han ju inte.

Tragedin, som den framställs här, ligger i att Olsson drog igång hela dramat på falska grunder. Olofsson var aldrig Olssons vän utan samarbetade hela tiden med polisen i eget intresse. Det var också han som gav klartecknet för polisen att gå in. ”The party is over”. Ändå vänder Olsson inte sin besvikelse mot Olofsson eller gisslan. Vilket bevisar att han tack och lov inte var ”den galna, sinnessjuka vettvilling i stånd till vad som helst”, som polisen trodde.