Orestien är en historia om en civilisation. Agamemnon kommer hem från det trojanska kriget inför vilket han offerslaktat dottern Iphigenia. Hustrun Klytaimestra mördar honom, fylld av hämndbegär. Sonen Orestes eggas av Apollon att döda sin mor, men väcker då en hop erinyer som jagar honom till dess gudinnan Athena löser konflikten genom att låta medborgarna rösta om straffet och därefter göra dessa hämndgudinnor till andar som beskyddar godhet och framtid.

Lars Norén inleder sin chefstid på Folkteatern genom att iscensätta den grekiska pjästrilogin Orestien som skildrar en norénsk grundkonflikt samtidigt som den också beskriver början för en västerländsk, demokratisk rättsuppfattning. Här står sida vid sida en blodig skröna om en dysfunktionell kärnfamilj med ett försvarstal för allas rätt att bli objektivt dömda – och alltihop avslutas med en närmast rituell, symbolisk fest där det kollektiva hatet avskaffas.

Folkteatern storsatsar. Norén verkar vilja utforma möten mellan sina egna demoner och själva grunden för en demokratisk agenda, men också mellan sin vassa, djärvt tillbakahållna estetik med en folkteatertradition. Resultatet har blivit en tre timmar lång kortversion av Orestien där Norén betonar hur barnen offras och förvandlas till hämndmaskiner eller sociala autister. Grundsituationen är ju densamma som för Natten är dagens mor, exempelvis. En svag far, en dominant mor och två barn som på olika sätt försöker hantera alla trauman situationen skapar. Norén söker sig till sina rötter och skapar en magnifikt visuell men något ojämn iscensättning.

Folkteatern är ombyggd. Scenografen Steffen Aarfing låter spelytan vara rejält avlång, en väg. Under stora delar av handlingen snöar det. Snart ligger drivor på golvet, som liknar aska – från krig, från en framtid. Från taket faller ben, torra rosor. Genom scenrummet springer barnen, också den döda Iphigenia. Norén betonar Elektra som är med under hela pjäsen men som lämnar den med en kniv. Hon tänker ta sitt liv, för allvarligt skadad för att orka leva.

Det är lätt att bli imponerad av uppsättningen men den har några problem. Norén använder en gammal översättning, Emil Zilliacus 1929, som är arkaisk och daterad – istället för att, exempelvis, välja Ted Hughes fantastiska, engelska översättning, tolkad av Lars Forssell. Delar av ensemblen har också svårt med det upphöjda språket och spelstilen. Det skanderas istället för kommuniceras.

Lars Norén följer originalet men har skrivit in några repliker åt Elektra och placerat Apollon på scenen iscensättningen igenom. Johan Sjöqvist gör honom till en rätt galen och showaktig gudom. Athena, Ulla Svedin, liknar mest en valkyria, dock välvillig.

Imponerar mest gör Sanna Hultman som Elektra, hon bär en förtvivlan som är nästan outhärdlig. Erik Ståhlberg låter Orestes vara dold bakom manlighetsattribut, ett barn bakom en mask. Sara Wikström visar att Klytaimestra faktiskt har rätt – Agamemnon är ett svin. Lena B Nilsson gör skickligt sierskan Kassandra.

Det slutar med ett rekviem. Mozart ljuder över all denna död. Västvärlden vilar på ruinerna av Troja och en patriarkal familjeimplosion. Orestien är på många sätt en början – och ett reningsbad. Det ska bli mycket intressant att följa fortsättningen.