Det är något bekant över det svarta blänket i en av montrarna i Nordiska museets nya utställning Smycken. Det måste ha funnits någon gammal dam i min tidigaste barndom som vid högtidliga tillfällen bar smycken av slipad stenkol, eller onyx, eller kanske ebonit. Men hon måste verkligen ha varit mycket gammal, för det var redan på 1860-talet som svarta smycken blev högsta mode.

Trendsättaren var drottning Victoria av England, inhämtar jag i utställningen. Hennes man Alberts död 1861 tog henne så hårt att hon beslöt sig för att bära sorgdräkt resten av livet, komplett med svarta smycken. Victoria överlevde Albert med 40 år, så modet hann bli väl inarbetat.

En bidragande orsak var förmodligen att det började dyka upp nya, billiga och lätta material under 1800-talet. Ebonit, en av de första plasterna, har fått sitt namn av den svarta ebenholtsen, och blev snabbt ett populärt material för smycketillverkning. Och sedan har det ju rullat på, med gummi, läder, plast och så vidare, om än oftast i gladare färger.

Nordiska museet har över 10000 föremål som kan rubriceras som smycken i sina samlingar. I utställningen, som är resultatet av en stor inventering i magasinen, visas cirka tusen av dem, från 1500-talet fram till vår egen tid.

Det är smycken av alla slag och alla material, ringar, halsband, armband, spännen, kedjor, örhängen, kråsnålar, hattnålar, och naturligtvis hårsmycken, både sådana som är avsedda att pryda håret, och sådana som var tillverkade av hår. De fingerfärdiga dalkullorna från Våmhus var ju på sin tid kända för sina hårarbeten.

Utställningen är tematiskt ordnad, vilket alltid innebär en risk att besökaren går vilse i kronologin. Detta är utställarna emellertid medvetna om, och problemet har lösts elegant. I en särskild monter visas en tidslinje där publiken kan orientera sig i kultur- och stilhistorien.

En annan monter visar smyckesamlingens verkliga guldkorn, smycken med en speciell historia.

Här kan man bland annat se en halskedja av pyttesmå ringar svarvade i elfenben av Karl XII:s fältmarskalk Magnus Stenbock under hans år som dansk krigsfånge, här visas Årstafruns ring med det enda kända porträttet av den berömda dagboksskriverskan, här finns det så kallade Banérsmycket, en avskedsgåva från en dödsdömd man till hans dotter, och en kråsnål som August Strindberg gav i present till en läkare i Skåne – i form av en dödskalle!

Montrarna med tidslinjen och guldkornen ger, så att säga, hela utställningen i pocketformat, med alla möjligheter till utvikningar för den specialintresserade.

Några nya och originella infallsvinklar på vårt tidlösa behov av att pryda oss kan jag inte påstå att Smycken ger, men den är bra och pedagogiskt gjord, och försvarar väl sin plats bland museets permanenta utställningar.