Vad är en socialdemokratisk kropp? En sund lekamen byggd av gruppgymnastik, nyttig kost och regelbundna hälsokontroller? En folkhemsfostrad fysik som till skillnad från dagens gymmade ”satsa-på-dig-själv”-ideal gärna inordnar sig i kollektiva uttryck?

Att se den finländska koreografen Maija Hirvanens småironiska och humoristiska verk ”Our social democratic bodies”, är att blir påmind om både likheter och olikheter mellan våra nordiska grannländer. Just nu går dokumentären om Olof Palme på svenska biografer, en berättelse om framtidslandet Sverige som hamnade i kris. Finland bär på en annan erfarenhet: kriget. Det arvet tycks trion dansare i Hirvanens verk aldrig riktigt kunna bli kvitt, trots ihärdig utdrivning medelst förvildad charlestondans ända in i slutscenen.

Hirvanen har gästat Stockholm tidigare med solot ”On ice”, en våldsam drift med könsroller som hade en överraskande fräschör och humor. ”Our social democratic bodies” är gjord i samma anda men når inte lika långt i att överraska. Det börjar med truppgymnastik till ekande rytm från träpinnar. Satu Herrala, Anna Mustonen och Miikka Tuominen sveper sina gymnastikband farligt nära publiken som sitter runt scenen och duckar.

De här kropparna vägrar att vara lika smidiga som kommunistländernas drillade massor. De blir alltmer klumpiga och tafatta – men bär varandra jämlikt man–kvinna, kvinna–man.

Maija Hirvanen leker med självbild och klichéer. I randiga Marimekko-tröjor lyckas trion kravla sig upp till stående, men börjar därpå piska sig likt flagellanter – eller bastubadare. De talar töntig engelska och söker konsensus runt kaffebordet. I talkör rabblar de sociala reformer och nationaldrag ut mot publiken.

Mindervärdeskomplexet gentemot svenskarna bearbetas i terapeutisk dans, där Miikka Tuominens inkapslade känslor frigörs från blyghet till en närmast aggressiv utlevelse.

Många idéer är tänkvärda och träffsäkra, men inte helt gestaltade. Det blir väl mycket prat och charad över denna första del i Maija Hirvanens trilogi om kroppen i samhället. Men visst visar dansarna stundtals underhållande hur ideologi och uppfattningen om ”nationaltemperament” skapar koreografi.