Det är snart tjugo år sedan Barbro Lindgren första gången skrev ett brev till Lars Rudolfsson med frågan – varför inte sätta upp hennes bok Vems lilla mössa flyger som teater? Det hör inte till vanligheterna att hon skriver sådana brev, men nu gjorde hon det. Den skulle passa så bra som teater, tyckte hon. Vilket just han skulle förstå eftersom han har, som hon säger, en väldig känsla för olika sorters människor och djur.

Inte förrän nu, till Orionteaterns jubileum har idén blivit verklighet. Den stora teaterhallens ursprungliga läktare har rivits, scenen gjorts liten och nära publiken. 18 ton sand har hällts ut på golv och i stora träställningar för att skapa sanddyner. Redan i entrén ska besökarna kliva in i Barnhans land – landet i hålet bakom syrenhäcken, just där Emån gör en krök. Himlen ska blänka av stjärnor som tänds och släcks, ljuset vara dunkelt.

Under de gångna veckorna har manus vuxit fram, scen för scen, i nära samarbete mellan Lars Rudolfsson och ensemblen. Barbro Lindgren själv, för dagen på plats för att besöka repetitionerna, har ingen kontroll alls.

–Jag är så glad för det, det är spännande att inte veta, säger hon i lunchpausen inne på teaterns vitmålade kontor.

Någon egentlig handling finns inte i de tre böcker som föreställningen bygger på. Snarare består de av flera episoder, ett barndomens landskap, ”där udda existenser rör sig lika planlöst som ­figurerna i ett Beckett-drama”, som SvD:s recensent skrev när den senaste titeln kom.

I pjäsen är Anders Andersson den lite stelt struttande och mycket högtidliga Farbrornallen som helst lyssnar på Nallbeethoven. Thomas Roos är den mästrande gamla hunden Röden med sin Kartongskola, Lena Strömdahl den allt tunnare elefanten Ellen och Bjarne Löwdin bisamråttan, fylld av sorgsen längtan efter sitt Ryssland. Medan Per Sörberg som apan Mack rejsar fram och tillbaka på sin motorcykel, Niklas Lindgren som Nöken ängsligt flaxar med sina små halvfärdiga virkade vingar och Lydia Flores som Prick­nallen kniper allas hjärtan med sin vädjande röst. Rollsättningen är viktig, konstaterar Lars Rudolfsson, träffar man rätt där har man kommit långt i arbetet.

Och om ni måste säga något om vad historierna handlar om?

–Livet och döden, säger Barbro Lindgren, efter en stunds tystnad.

–Och så lite däremellan, säger Lars Rudolfsson och går efter böckerna, hittar snart det han söker, stycket där Bisamråttan tröstar Nöken när Ellen har dött: ”Sådant är livet, vi möts och vi skiljs och ibland dör vi.”

–Det är just det där ”ibland dör vi” … det går ju inte ihop och det är det som ger hopp.

Det är viktigt att de är trogna tonen i historien i föreställningen, menar Lars Rudolfsson. Blandningen mellan smärta och glädje, tempot. Men pjäsen är också ett eget verk och på scen har de tio karaktärer som alla måste få utrymme.

Lars Rudolfsson, teaterns grundare och konstnärlige ledare, har på andra scener blivit känd för stora uppsättningar för en bred publik. Han regisserade såväl Kristina från Duvemåla som Chess och Staden. På senare år har han även återvänt till mimen, som i föreställningen Barnkonventionen. Och nu, till Orionteaterns jubileum, en barnteaterföreställning.

Men någon praktisk skolteater med pedagogiskt material kring föreställningen kommer det inte att bli. Lars Rudolfsson närmast fnyser åt frågan.

–Teaterns magi kan vara väldigt stor. Vi utgår från en publik utan förkunskap som ska fångas av föreställningen.

En del kommer barnen antagligen inte att förstå, men det gör å andra sidan antagligen inte de vuxna heller:

–Tänk på alla engelska texter man älskade långt innan man förstod vad de betydde. Ibland kan något vara fint fast man inte vet vad det står för… Jag håller Barbro Lindgrens litteratur högt. Det är poesi, galet och med en absurd komik, ibland med svärta.

Men en stor föreställning ska Vems lilla mössa flyger bli, tänkt att visas både för familjer och för skolor. Samtidigt säger Lars Rudolfsson att det egentligen inte går att göra stora barnteaterföreställningar för en fast scen – om man inte är Dramaten eller Stadsteatern. Bara att nå ut till skolorna med information om pjäsen har krävt två heltidstjänster.

–Vi vill ha en intim scen, men då blir det färre platser. Och 18 ton sand är inte direkt något man kan turnera med. Efter detta är pengarna slut, men man kan inte tänka på konsekvenserna jämt, många projekt har startat utan att man vet hur det går, vi får hoppas att det löser sig

Än har Barbro Lindgren bara sett enstaka scener av den färdiga pjäsen.

Vad är ditt intryck, blir det som du tänkte dig när du skrev till Lars Rudolfsson för tjugo år sedan?

–Det är bäst att de får jobba på sitt sätt, det är ju en scenanpassning. Men av det jag sett hittills är det bättre än jag vågat drömma om.