Den danska dramatikern Line Knutzon är känd för absurda dramer på tillvarons gungfly (Snart kommer tiden, Först föds man ju). Hon spelas mycket på svenska scener och i radioteatern. Förmodligen kommer hon nu att slå igenom på bred front i hela landet.

I sin senaste pjäs, Hantverkarna, ligger Knutzon närmare konventionellt berättande än vanligt. Om det nu är konventionellt att blanda ingredienser från filmklassikern Mr Blandings builds his dreamhouse, skämtsagan Mäster Skräddare och Shakespeares tragedi Macbeth med lite splatter.

Grundsituationen är klassisk: Hantverkarna har tagit över. Deras är makten och härligheten. Det som skulle vara klart på lördag barkar ända in i evigheten. Amen.

Vid Sverigepremiären i Uppsala gör Mikaela Ramel kvinnan som kan gå över lik för att skapa ett riktigt fint hem att vara lycklig i - om det krävs offrar hon sin man för att hålla jobbarna på gott humör. Bengt Nilsson som maken står för allt det som inte är en stark karl med förstärkningar på byxknäna och en tumstock i sidfickan: han spelar fiol, är flygrädd och måste finna sig i att ramla ur huset varje dag, eftersom trappan aldrig blir klar. Ett knull i äktenskaplig avskildhet kan han bara drömma om.

I begäret efter finare och bättre är dessa två pådrivna av Aksel Morisses och Tytte Johnssons ekonomiskt mer vällyckade par: de köper och säljer hela tiden, ett hus här, en ö där: Bornholm kommer och går. Han upprepar alltid vad hustrun sagt, och låter varje gång som om han kommer med en stor nyhet. Det är inte konstigt att hon blivit tvungen att bygga sig en hel lägenhet inne i huvudet, inte bara ett eget rum.

Regissören Sven-Åke Gustavsson skapar en fin balans mellan snubblingar och ren ångest i den här satiriska farsen, som översättaren Annika Silkeberg har placerat i ett Sverige med danska förbindelser. Här är det snarast en lättnad när svärmor - Viveca Dahlén - dyker upp och skapar något slags personlig ordning i kaos. Det som inte passar, ser hon bara inte. Men sätta skräck i illegala och svartjobbande arbetare, det kan hon.

Bygget står inte bara stilla, det går bakåt. Men föreställningen accelererar efter en oväntad vändpunkt. (Anna Anka hade dock inte blivit förvånad: det kan bli farligt om inte mannen får sin sexuella tillfredsställelse.)

Först är det verkligen roligt: så många igenkänningar med knorr. Men det blir plågsamt också. Vi tvingas flera gånger till perspektivbyten, se allt från hantverkarnas håll, inte minst från byggbasens, Göran Engmans. Han har svåra problem med arbetsledningen. Mats Blomgrens rollfigur vägrar göra något han inte känner för.

Det handlar mycket om fackmannens förmåga att finta bort dem som inte kan terminologin, och inte vill erkänna det. Det roliga är att bortförklaringarna lika väl kunde komma från en filmregissör som överskridit budget för länge sedan och talar om den kreativa processens krav. Skitsnack som skitsnack.

På ett plan är handlingen i Hantverkarna enkel och rakt på sak. Men vartefter blir njutningen allt mer flerdimensionell. Ångesten inför det katastrofala byggprojektet har också funktionen att dölja en ännu värre ångest, som rör oss alla. Farsen blir inte sämre av det, tvärtom.