Det finns en avgörande scen i Valkyrian där Staffan Valdemar Holms regikoncept närmar sig den fransk-klassicistiska tragedin: hjälten Siegmunds död utspelar sig utanför scenen, medan vi hör rösterna och striden genom systern och älskarinnan Sieglindes (Nina Stemmes) känsliga sinnen.
Ögonblicket efter att hon vrålat ut sin sorg och fallit handlöst ner från biljardbordet i fadern Wotans pied-a-terre, kommer hennes make Hunding in och torkar Siegmunds blod från sitt svärd. Hon har förlorat sin far, sin man, sin bror och älskare på en gång, och namnet på detta avskyvärda brott är hedersmord.
Det är en sorglig släktsaga som rullas upp på Kungliga Operan, en gudavärld med borgerliga förtecken - tidsmarkörerna antyder 1870, året för Preussens seger över Frankrike - som sätts i brand.

Medan Kasper Bech Holtens iscensättning av Ringen på Det Kongelige förtydligar de råare stråken i scener som stänker av blod och machovälde, så favoriserar Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Möller ”understatements”, negationer av Wagners pedantiska scenanvisningar, vilka i ett ögonblick som detta fungerar hårresande väl.
Som vore det en banalisering att låta morden och blodskammen i denna solkiga historia utspela sig på scenen, när orkestern ändå besitter stora delar av paletten.
Tonvikten läggs i stället på detaljerat psykologiskt spel, som Nina Stemmes sorgliga Sieglinde, Terje Stensvolds konfliktfyllda Wotan, Katarina Dalaymans naiva Brynhilde och Martina Dikes manipulativa Fricka behärskar mästerligt i de konfrontationer som leder handlingen framåt i Valkyrian, medan Endrich Wottrichs muskulöse Siegmund trots vacker klang känns stel och oförlöst. Överlag är Valkyrian besatt med skönsjungande skådespelare, vilkas
dramatiska spets borgar för en sensationell operaupplevelse.

Mindre väl fungerar Holms ingång i första aktens kärleksduett, där förväntan på incestuös älskogskraft inte infrias i det stela mötet mellan bror och syster, hand i hand i en kyskt konventionell operapose.
Det falliskt laddade svärdet Notung sticker retsamt upp under matsalsbordet; av världsasken återstår bara en golvplanka. Naturen är hårt korsetterad i scenbildens stränga rutmönster, som tycks programmerat att framkalla andnöd. Men när vi nu hunnit till andra delen i Nibelungens Ring är principen tydligare än i Rhenguldet, i synnerhet som kvällens hjältar är de musiker som bygger upp i orkesterns ljudkulisser. Dirigenten Gregor Bühl helt enkelt är ett fynd - kramande sötma ur stråkarnas ordlösa kärlekssång, samtidigt som han inte räds att doppa Wagnertuborna i hinkar med blod när så krävs.

Det är ett öde i Valkyrian som griper mer än alla de andras - mer än hjälten Siegmund som dör på sin fars order, mer än dottern Brynhilde som straffas
av samme fader: det är dottern Sieglinde, hon som förintas bara genom att Wotan slutar tänka på henne.
Nina Stemmes Sieglinde är skör som en porslinsdocka, misshandlad av Hans-Peter Königs hotfulle Hunding. Hennes själ vaknar till liv under andra aktens flykt, i ett epileptiskt anfall där hon förutser sin älskades död.
Rösten hos denna förvirrade hjältinna är som smält rhenguld, och målar upp smärtan hos ett barn som aldrig hittar hem. Valkyrian är, till stor del, Sieglindes och Nina Stemmes föreställning.

Men den är också Wotans, Terje Stensvolds föreställning, den plågade familjefadern som det stormar om. Bara ett kort ögonblick får vi se honom njuta av den frigjorda favoritdottern Brynhildes (Katarina Dalaymans) lek med ridpiskan och tonerna, för att sedan vila i sin dotters knä och viskande bekänna sina hemligheter och bottenlösa sorg.
Hustrun Fricka (magnifika Martina Dike) låter sig inte längre förföras av sin notoriskt otrogne make, men övertygar honom i stället honom med principer som kostar Siegmund livet. Med Wotans entré börjar Valkyrian också bli stor teater.
Stensvolds kärva röst har ett rikt, personligt färgspektrum, och Wotans bekännelse blir i hans tolkning en medelålders man abdikering från kontrollen över sitt eget öde. Och i Wotans lya, inredd med en protofascistisk tavelsamling som vittnar om att slakt och strid blivit hans enda livsmål, finns symboliskt nog bara biljardbordet att vila på.

Till sist är Valkyrian förstås Brynhildes, Katarina Dalaymans berättelse - en yster flicka, motsatsen till sin kuvade syster. Hennes nerviga Brynhilde utvecklas från att robotlikt lyda sin far, till att snärjas av sin medkänsla för syskonparet och välja den fria viljan.
I operans slutscen vaggar hon av fruktan tills utmattning tycks fälla henne till marken, och försänka henne i sömn. Wotans gudasyskon tassar in för att hålla vakt kring den straffade gudadottern - Loge tänder elden med sin svavelsticka, Donner och Froh skänker henne brynja och hjälm: samma valkyriehjälm som Birgit Nilsson burit.
Det finns en risk i att förmänskliga Brynhilde så som Holm gör, och ibland hanterar Dalayman rösten väl melodramatiskt i vilda åkningar genom registren. Men slutbilden i Valkyrian låter ana att den borgerliga hästflickan i Ragnarök kommer att förvandlas till en gudomlig suffragett, rustad för barrikaderna.

Samtidigt som Holms och Bente Lykke Möllers Valkyria är vacker så är provocerar den också: man vill rispa den perfekta ytan i en värld som trots allt befinner sig i djup obalans. Deras Ring tycks definiera en alldeles egen spelplats, där tidsmarkörerna i de strama interiörerna sällan gör anspråk på att gestalta ideologiska konflikter.
Starkast framträder en slags klasstematik: sista aktens travbana, där valkyriorna skoningslöst driver sina lealösa hjältar till döds på hästryggen, blir till ett iskallt överklassnöje som Brynhilde tar avstånd ifrån. Ändå väcker de förbiilande hästarnas närvaro en aptit på rå natur, doften av granskog och hästspillning, som inte infrias.
Är det kanske detta
som är Ringens förbannelse, civilisationens järngrepp om naturkrafterna? Kanske vi i Ragnarök får uppleva hur Bente Lykke Möller spränger sitt symmetriskt balanserade rum i en storslagen revolution, som det förflugna skottet i Sarajevo? Då står jag ut med att vänta.