Ända sen Johnny Cash satte sig ner för att mangla ut Depeche Modes låt Personal Jesus vid sitt piano har oväntade, kärnfulla covers blivit ett favoritsätt för halvt bortglömda, halvt avfärdade musikikoner att göra comeback. Men få verkar vilja kännas vid Cash. Tom Jones säger till exempel att det var Elvis som sa till honom att spela in den hyllade cover-skivan han släppte 2010. Från Berns scen säger Nina Hagen i sin tur att det är The Dixie Hummingbirds, den amerikanska gospelgruppen som grundades 1928, som gav henne inspirationen att spela in just Personal Jesus till sin senaste skiva, som hon fyllt med oväntade, kärnfulla covers.

När hon sen börjar sjunga är hennes röst så djup och mäktig att det känns som om hon skulle behöva ytterligare en kropp för att få plats med den. Iklädd platåskor, plastiga strumpbyxor, babydoll-klänning och en huvudbonad bestående av rosa gladiolus i plast – som faller av när hon gör ett av många oförklarliga pruttljud med munnen – vibrerar hon av energi. Ibland träffar hon micken när hon sjunger, ibland inte. Hon börjar på en a capella-gospel, som låter lovande, men överger den snabbt för ledmotivet till Pippi Långstrump. Sen slickar hon sig om munnen och gör lite mer pruttljud.

Nina Hagen har alltid varit en rebellisk musiker, svår och egen, men inte ens de som gillar just det med henne har det lätt på hennes konsert, som framförallt består av traditionell, kristen musik. De strikta upprepningarna och den rytmiska gospeln funkar bäst, då får hennes knasiga avstickare en naturlig ram. Dessutom erbjuder den typen av musik ett sammanhang där man är van att se folk tala i tungor. Allra sämst blir det i smöriga, uttjatade He’s got the whole world in his hand och Heal the world, då hon mest påminner om den äldre, rökhesa kvinnan som kastar katter i den tecknade serien Simpsons.

Samtidigt är Nina Hagen absolut inspirerande. I en popvärld där U2 reducerat politiskt engagemang till slagord så urvattnade att inte ens militärjuntan i Burma skulle säga emot tar Nina Hagen upp obekväma sakfrågor, både stora som små. Hon kritiserar allt från hotell med air condition till provsprängningar och Israels försvarspolitik. Sen sjunger hon en snutt av Hava nagila. Nick Drakes Free ride övergår lite senare i en version av Summertime där hon sjunger Janis Joplin under bordet, men det enda jag kan tänka är hur stort hennes genomslag blivit om hon faktiskt var sammanhängande. Till slut känns konserten mest som den där uppfostringsmetoden när ens föräldrar låter en äta precis hur mycket godis man vill, för att man ska få ont i magen och sen för evigt avstå från godis av egen fri vilja.