Betyg: 4 av 6
Nej, det låter inte Bob Hund om Conny Nimmersjös egna band. Tack och lov får man väl säga, det vore ju rätt trist om Bob Hund-gitarristen inte kunde hitta på något eget när han testar vingarna med ett soloprojekt.
Det mörka, kantiga och dissonanta känns förstås igen från förr, fast det tokroliga är helt bortvalt.
I slutet av den föredömligt korta konserten, under en timme, plockar han fram en gitarr men annars överlåts strängbändandet till gitarrkollegan från Bob Hund, John Essing, och Pelle Ossler. De båda kompletterar varandra på ett snyggt skränigt sätt och skapar en kärv ljudbild i diskantregistret ovanpå Christian Gabel och Waldemar Asps dovt ruffiga rytmsektion.
Conny Nimmersjö är ingen lysande sångare men det är svårt att föreställa sig hur någon annan skulle kunna framföra hans svenskspråkiga och ganska så deppiga sånger.
Man hör själva ansträngningen i bildandet av toner och ord, i det bor en nerv och sårbarhet som faktiskt berör. Musiken är vagt postpunkig, hela tiden i olika bruna nyanser. Ibland blir den nästan rent punkig, på ett tilltalande vis som åkallar Sex Pistols bästa stunder.
Spelningen, som är en releasekonsert för debutalbumet Skönheten&oljudet, har en informell karaktär, med många kompisar i den ganska glest besatta rockkällaren.
Sista extranumret får Conny Nimmersjö framföra själv, till eget gitarrackompanjemang, eftersom resten av bandet hellre vill ta en öl och mingla. Men det går bra då också.
