Idoldyrkan kan ta sig många former. Det kan vara del av en identitetsskapande mognadsprocess, en livslång enkelriktad relation på distans eller bli till en sjuklig besatthet. Regissören Stina Oscarsson låter alla former träda fram, särskilt de sistnämnda, när hon iscensätter delar av Fredrik Strages hyllade reportagebok om hardcorefans.
I ett antal skarvlöst men ibland fånigt sammanfogade scener möter vi den unga tjejen som älskar pojkband, i detta fall Westlife, och den lite äldre snickaren som avgudar hårdrocksband som Judas Priest. Då är det roligt och gulligt, eftersom man vet att det rör sig om, utan att förringa betydelsen av engagemanget, övergående faser i unga människors liv. Otäckare blir det när Gert van der Graaf – Agnetha Fältskogs holländska beundrare som till och med lyckades inleda någon slags romans, eller vad det nu var, med den skygga Abba-stjärnan – träder fram. Det är en laddad historia med många bottnar; vad var det egentligen som hände mellan dem?
Än värre blir det när ”Sjösalakvinnan” Lena Nylén lägger ut texten om hur hon ”stalkat” nationalskalden och likt Maja Lundgren läst in kodade meddelanden i texter och artiklar. En, lite för lång, berättelse om besatthet som ledde fram till att hon brände ner Taubes Sjösala.
Regissören Stina Oscarsson har satt konturer kring reportagebokens verkliga människor. Hon har karikerat dem varsamt, inom det anständigas gräns, men ändå på ett sätt fiktionaliserat dem. Det är kanske nödvändigt för den sceniska gestaltningen, men då det rör sig om starka karaktärer och fängslande berättelser som egentligen inte behöver dramatiseras innebär det samtidigt att hon förminskat dem.
Skådespelarna går in och ut ur olika roller. Ett mycket bra grepp är att låta Anna Maria Käll ständigt spela mamma, på samma gång förstående och oförstående, till olika fans.
Shima Niavarani är föreställningens stjärna. Hennes Westlife-älskande tonårskaraktär, osäker och stöddig, är både rolig och gripande. Likaså gestaltningen av ett militant Michael Jackson-fan på plats utanför rättegångssalen i USA. Hennes stolpiga Benny Andersson är också kul, även om Abba-människor i Waterloo-kläder är ett till det olidligas gräns uttjatat kapitel i svensk nöjeshistoria.
Vid sidan av Shima Niavarani är det Andreas Nilsson som tar plats, särskilt som Michael Jackson-imitatör och hårdrocksfan. Hans Judas Priest-snickare är labilt aggressiv på ett lite otäckt sätt.
