Tandläkarparet Boel och Rolf Bergström i österlenska Brantevik är stora konst- och kulturälskare. De överskott som genereras av implantatbehandlingar plöjer paret in i sitt lustprojekt, Mårten Pers Källa. Det är ett kulturcent­rum som stegvis etableras i en gammal släktgård, där de inrättat en utsökt konsthall i två byggnader och nu har invigt teater i en lada. Gamla tegelväggar, tunga bjälkar, barkflis på marken och en dov ljussättning skapar en suggestiv teatral miljö.

Som pendang till utställningen Nordanvind, med bland annat elva nya målningar av norrmannen Odd Nerdrum, har Mårten Pers nu haft urpremiär på Nerdrums hittills refuserade pjäs Immanuel Kants sista dagar. Det är ett filosofiskt resonemangsstycke om vad som är konst, skönhet och ren kärlek. Precis som Nerdrums kontroversiella kitschmåleri (han kräver själv att det ska kallas så) är denna pjäs komponerad med teknik och klichéer hämtade ur det förflutna för att väcka reflektioner om konst, som även är relevanta i vår nutid.

Det är inget enkelt stoff för regissören Anna Kesar. Hon går för första gången utanför musikalgenren, där en dramaturgisk nerv är lika viktig som en pensel för en målare. Nerdrums figurer resonerar, minns, drömmer och hallucinerar, men de agerar inte. Kraften i scenerna måste alltså hämtas i orden, vars kulturella register anakronistiskt växlar mellan modern jargong och akademisk Königsbergska, modell 1700-tal.

Britt Louise Tillbom tar tag i det sistnämnda och skapar porträttet av en skinntorr, skröplig Kant under dennes sista dygn i livet. Han diskuterar med sin trogne betjänt Lampe, inåtvänt och värdigt gestaltad av Maria Árnadóttir, får besök av en entusiastisk student från 2000-talet (Simon J Berger) och har en avgörande konfrontation med vålnaden av den holländske falskmålaren Han van Meegeren, som 1945 dömdes till fängelse för påstådd nazistkollaboration, då han målade en ”Vermeer” och gav till Herman Göring. Mee­geren tvingades bevisa sin oskuld genom att måla en ny ”Vermeer” i experters närvaro. Nerdrum skalar dock bort nazist­anklagelserna och skildrar Meegeren som sitt alter ego, antyder att han dömdes bara för han kunde måla som gamla mästare. Pjäsens höjdpunkt (och dess egentliga ärende?) är grälet mellan Victoria Kahns Mee­geren (ja, nästan alla män spelas av kvinnor här) och Kant.

Meegeren beskriver hur han blivit utstött ur konstens etablissemang, beskylld för ”att hora med klichéer”, därför att hans konst byggde på ett perfekt tekniskt kunnande hämtat ur det förflutna. Kant å sin sida hävdar att konst inte bygger på att förföra ögat med skönhet, utan om att väcka ett estetiskt medvetande hos betraktaren.

Denna centrala diskussion avfyras i första akten medan andra akten tar upp ett skamtema kopplat till Kants eventuella homosexualitet. Nerdrum börjar då famla runt i sitt material och vill för mycket. Kvar i minnet stannar den nerviga och evigt aktuella uppgörelsen om vad som är riktig konst, liksom ladans intima scenrum, där Henny Noremark och Ola Sivhed skapat spelbara ytor med både höjd och djup.

Fotnot: Falskmålaren heter verkligen Han, inte Hans. Det är kort för Henricus Antonius.