”Neil Armstrong var aldrig på månen” syftar på konspirationsteorin att den amerikanska månlandningen 1969 i själva verket var en skickligt, men inte perfekt, iscensatt Hollywoodprodukt med en öken i rollen som månen.
I Peter Birros pjäs, en uppföljare till Arbetarklassens sista hjältar, fast med andra personer, är det så gott som ouppnåeligt, men oerhört åtråvärt, att ta ett par steg på månen, om det så ska göra resten av livet till öken.
För skådespelaren Harald Strid kan överjordiskt skådespeleri liknas vid en månpromenad och nu hoppas han kunna åstadkomma detta som Kaptenen i Dödsdansen. Att spela teater är dock förenat med livsfara efter en hjärtinfarkt, och han har nästan gått över sitt eget lik för att få just den rollen.

Den en och en halv timme långa föreställningen på Dramatens Elverket handlar om den lika långa tiden före Dödsdansens premiär. Inom det lilla formatet försöker Birro göra en O´Neill och gestalta en familjs hela tragiska historia.
Som väntat hamnar han i orimligheter, när han ska förena kravet på realism med viljan att informera publiken. Vi hade inte behövt veta så mycket för att ta till oss den bärande tanken, att den obotlige skådespelaren är som en knarkare, som offrar allt och alla för sin drog.

Johan Wahlsröms uppsättning börjar som ren komedi, och Börje Ahlstedt och Anita Wall som Harald och hans hustru Inga hanterar mästerligt möjligheterna till vältajmat underspel. Här är båda rollerna lika starka, och Wall får som den desillusionerade men lojala frun punktera en hel rad av Haralds egoballonger.
Det är jätteroligt.
Men det ska bli allvar också, i den traditionstyngda logen, där Georg Rydebergs, Lars Hansons och Inga Tidblads porträtt blandas med minnen av Haralds egna triumfer. Och visst kan vi både se och in på huden känna tragiken i Haralds scenberoende, hans skuld och skam.
Börje Ahlstedt är, liksom rollfiguren, en mycket skicklig skådespelare, och han tar vara på varje nyans av Haralds självupptagenhet och sårbarhet med åtföljande grymhet. Det finns inget samtalsämne som inte kan styras över till att handla om honom. Vad som än har hänt, är det alltid honom det är syndast om.

I trettio år har Inga varit gift med denne Harald, och man tycker att hon borde ha lagt märke till hans karaktärsegenskaper. Om hon tagit dem till sig, skulle hon knappast komma och tala om sitt eget behov av kärlek ett par timmar före en viktig premiär. Det är rena känslomässiga självmordet, och tyvärr kommer Inga att framstå som litet pantad, hur mycket Anita Wall än spjärnar emot med intelligent spel.

Neil Armstrong var aldrig på månen är en föreställning som ofta berättar om problem i stället för att gestalta dem. Jag önskar att Birro fördjupat sig ännu mer i den grundläggande osäkerhet som Harald berättar om, den som gör fyrtio års fantastisk karriär till ett intet om en enda föreställning uppfattas som överspelad.

Nu får vi se en Harald Strid som vill vara ensam före sin stora premiär, men i stället umgås med sin hustru och sin skadskjutna dotter Katarina, Alexandra Rapaport. Visst stretar han emot, ibland mycket kraftfullt, men pjäsen kräver att de träffas. Grävandet i det förflutnas varbölder tar plats ifrån nuets ångest, den som handlar om att gå in på scen och prestera. Den ångesten blir nästan sekundär.
Det hindrar inte att det finns flera avsnitt där nuet och det förflutna glider samman, som när dotterns akuta plåga påminner om alla tidigare svek.
Spelet blir påträngande, obehagligt, drabbande i den intima salongen.

Mina intryck är verkligen starkt blandade, och färgade av det oklara, men patetiska slutet, där det verkar som om dottern är beredd att förlåta allt för en månpromenads skull. Kanske är det Haralds önskedröm, men den gestaltas, och det är obehagligt.