Vilka dansare! Att nu äntligen få se Nederlands Dans Theaters huvudkompani i Dansens hus, där syskonensemblerna NDT†II och III tidigare har gett mersmak, är en påminnelse om hur det tekniskt virtuosa paradoxalt nog kan få åskådaren att fysiskt känna dansens väsen bortom ytans perfektion. Dansen blir elektrifierat liv – eller en passage mot förgängligheten. Det är befriande att möta skönheten genom denna jämnstarka ensemble individer, och för en gångs skull är det utslitna lockropet ”världsklass” på sin plats.
Organiskt, ypperligt musikaliskt, krävande, ibland tokigt lekfullt men alltid med existentiell innerlighet, eller en ton av melankoli – Jirí Kyliáns temperament som genomsyrar hans verk är en del av förklaringen till fenomenet NDT; dess identitet. Men också den struktur av öppenhet och kontinuitet som byggts upp i detta tredelade kompani där många i ”ettan” har en bakgrund i juniorkompaniet NDT II.

Som sig bör bjuds den laddade publiken en trippel dominerad av mästaren Jirí Kylián samt parhästarna Paul Lightfoot och Sol León som nu är i 40-årsåldern och sedan 1990-talet slipat fram sina talanger hos NDT.
Man kan karakterisera aftonen som ganska allvarsam i sin tematik, men suveränt lätt på foten. I Kyliáns Wings of Wax (1997) stiger fyra par fram ur ett mörker, klädda i svart med ett par dovt lila accenter.
Rörelserna är utmejslade och avklarnade i ett flöde till Heinrich von Bibers inledande dansanta barockviolin. Ikarosmyten finns som en mänsklig grundton men också i rörelsernas flykt och förlängning av musikens fraser. I ett parti står kvinnorna som frysta medan männen sveper förbi.

Dansarna blir stämmor men också täta par som till en Goldbergvariation av Bach skapar oändliga variationer med överraskande, ibland fräcka detaljer. Kropparna är som smältande vax i den heta solens falnande strålar. Det är ett mycket vackert stycke om frihet och beroende någonstans mellan luft och jord.

I Click–Pause–Silence från 2000 möter vi en Kylián som likt en nyfiken grabb plockar sönder speldosan för att se om han kan sammanfoga dess toner igen. Till hjälp har han kompositören Dirk Haubrich som styckat upp ett preludium av J†S Bach ända till enstaka pianotoner. De lämnar efter sig eko och tystnad.

En dansare står framför ridån när publiken sätter sig. De tre andra rör sig sökande i varsin värld. Det är som om parallella tider existerar i detta rum där gestalterna tycks frånvarande men ändå samspelar med exakt precision i tillfälliga, tyngdpunktsförskjutande möten. Kanske försöker koreografen, likt kamerans blixtsnabba exponering, fånga det undanglidande: minnet av dansen, av det som nyss var.
Kylián lär ha skapat verket då dansaren Else Schepers skulle gå i pension, och nog kretsar det kring tid och upplösning. En spegel som även reflekterar publiken och en video filmad i repetitionssalen roterar som gäckande urtavlor medan Nancy Euverink, ensam kvar i dunklet, letar svar på sin kropp. Click–Pause–Silence är en subtil betraktelse som får ett eget liv på scenen.
Även avslutande Signing off (2003) av Lightfoot–León har ”bortgåendet” som tema. Det är ett verk i Kyliáns anda med sina musikaliska strukturer och existentiella undertoner till Philip Glass ödesmättade violinkonsert. Rummet spelar med gränser: ridån leker tittut med Shirley Esseboom och de mjuka väggarna låter dansarna träda fram eller försvinna
Böljande tyg i fonden blir till slut en Styx som slukar kvinnorna. Kvar vandrar den kostymklädde förebådaren. Stycket rymmer starka partier som en trio män i fäktning med sin utsatthet och pas de deuxer präglade av överlämnande. Ansiktena är uttrycksfulla. Plötsligt blir allt stilla.
NDT I bjuder generöst tre danspoem med skärpa och skönhet. Det är ädeldans på en nivå vi sällan ser i Sverige, en starkt beroendeframkallande njutning. Kom snart tillbaka!