Det brukar berättas att den österrikiske författaren Thomas Bernhard i sitt testamente förbjöd alla uppsättningar av hans pjäser i hemlandet, som han hade ett rasande förhållande till.
I romanen Wittgensteins brorson beskriver han komiskt utdraget en resa på jakt efter ett exemplar av Neue Zürcher Zeitung; hopplösheten i projektet blir ett exempel på Österrikes kulturförfall.
Det drama, som i Bodil Malmstens översättning kallas De sammansvurna, skrevs 1979, direkt för en tysk scen; handlingen, eller kanske snarare tillståndsbeskrivningen, skär rakt in i en igenkännbar tysk verklighet av politiskt hyckleri och övervintrande nazister på höga poster.
Detta tillstånd har ingen direkt motsvarighet i Sverige i dag, men indirekt är det inte svårt att se paralleller till vårt lilla
”neutrala” land, som ännu bara har börjat göra upp med sitt förhållningssätt under och efter andra världskriget.

För uppsättningen på Dramatens lilla scen har Jost Assmann skapat ett av unkenhet drypande scenrum med tunga träpersienner som för det mesta är nedfällda. Där rör sig Vera, som ett par gånger funderar på att gå ut en sväng med sin rullstolsbundna syster Clara före middagen, men det är bara prat.
Det är SS-chefen Heinrich Himmlers födelsedag, den 7 oktober, och systrarna ska som vanligt fira den med sin bror Rudolf, hovrättspresidenten. Första akten blir mest en presentation av syskonens inbördes förhållande, av deras plats i det förflutna, av deras hopp om en ljusare framtid, där de inte längre behöver gömma sig.
Irene Lindh som Clara gör för det mesta tyst motstånd, hopkurad med rynkade ögonbryn. Hon stoppar strumpor på Veras uppdrag och läser med stor iver socialistiska tidningar. Då och då sticker hon emellan med en motreplik till Veras pågående svada. Hennes tystnad provocerar och
Margaretha Byström, en blond Hausfrau med total lojalitet mot brodern, talar alltmer forcerat.

Det är svårt att se vart det hela är på väg, och första akten blir litet långtråkig, trots de inneboende spänningarna. En förklaring kan vara att regissören Gunnel Lindblom försöker ge Vera något att syssla med under tiraderna: plocka med kläder, stryka dem, bära omkring dem. Men det verkar konstigt att denna kraftfulla och kompetenta kvinna beter sig så taffligt vid strykbrädan, drar ut på ett arbete som hon borde ha klarat av snabbt och effektivt.
I efterhand fungerar dock första akten som en vardaglig uppvärmning till det totala vansinne som präglar de följande. Den röda sammetsridån öppnas efter paus för ett helt förändrat rum, där den drypande fukten tycks ha ersatts av tung, borgerlig elegans. Nu är brodern Rudolf hemma och Börje Ahlstedt i rollen bidrar med tung energi och ett självklart fokus på scenen. Det är helt enkelt skönt att han kommit, en frälsare ur tristess och vaghet! Vera blommar upp i
sin totala hängivenhet för alla hans behov, i sin uppmärksamhet på minsta handvridning från hans sida.
Samtidigt skapar Clara en allt tydligare konkurrerande tyngdpunkt på scenen, en kontrast, en projektionsduk för Rudolfs totalförträngda skuld.

Bernhards text präglas av en ironi som närmast sprutar blod omkring sig. Rudolf berömmer sig av att ha hindrat bygget av en giftfabrik, som kunde ha förstört utsikten utanför deras fönster, samtidigt som det är uppenbart att han dödat hundratusentals judar som biträdande kommendant i Treblinka. Han kritiserar en kollega, som gjort sådant utan tvekan, medan han själv minsann fick stålsätta sig!
Här fungerar Lindbloms regi i sin oroande blandning av charm och dödsmaskineri. En absurd höjdpunkt blir Veras och Rudolfs tittande i fotoalbumet, där nazistiskt mördande blir en självklar del av privatlivet, som bara glimtar förbi i bisatser.
Det finns en risk att publiken inför en sådan här föreställning utser sig till ”de goda”, medan ”det onda” helt förläggs till
scenen eller ännu längre bort. Men här dras vi nästan omärkligt in i en kammarversion av det nazistiska maktspelet. Det är svårt att värja sig mot Ahlstedts kraft som Rudolf, en parallell till det tyska folkets sug efter Hitler. Och visst är det försåtligt med hans ständiga påpekanden att det aldrig skulle falla honom in att sätta systern Clara på anstalt, trots att det säkert skulle vara det bästa för hennes hälsa...