Att välja gästspel till en Bergmanfestival är ingen självklarhet. Ska man enbart bjuda in uppsättningar som bygger på filmmanus och böcker av oraklet själv? Dramaten har valt en annan väg och hyllar sitt upphov genom konstnärlig kvalitet mer än direkt anknytning. Det som förenar urvalet med Bergman är andlighet, viljan och förmågan att på en svart, liten scen tala om själ och det mänskliga som möjlighet.

Två uppsättningar av Oskaras Korsunovas spelas under Bergmanfestivalen, båda stor europeisk scenkonst. Efter Miranda kommer nu Natthärbärget av Maxim Gorkij, klassikern från 1902 tolkad som fragmentarisk kommentar till ett vakuum: politiskt och religiöst.

Det är som om Korsunovas låter Gorkij möta Beckett, alkoholisterna på härbärget konfronteras med luffarna Vladimir och Estragon. Han låter dem ropa genom tiden som en kör: Gud är död. Klarar människan att vara sin egen sanning och sin egen måttstock?

Natthärbärget är en mycket modern pjäs om några slitna individer som möter en Jesusgestalt men försmår honom. Korsunovas spelar bara slutet, när ”frälsaren” lämnat dem. Han vill undersöka och slå fast en alienerad stämning av att allt är försent, tömt på innehåll – en tolkning av en samtida mentalitet, en postideologisk och avmystifierad tidsålder.

Ensemblen sitter vid ett bord redan när publiken kommer in, det liknar da Vincis Nattvarden. Skådespelarna talar först direkt med åskådarna utan att söka skydd bakom roller eller psykologisk realism – ett samtal, där vi tilltalas, blir bjudna på brännvin och kex.

Jo, det här är en nattvard fast en expressiv, intellektuell diskussion om att göra det humana till en -ism. Kan vördnaden inför den mänskliga förmågan att skapa, reflektera och känna fungera som regelverk? Om nu människan är sanningen – vad ska vi då ha den till?

Det stora med Natthärbärget är att uppsättningen saknar avstånd, saknar förkonstling – dock inte känslor. Ibland stegras intensiteten via ett expressionistiskt utspel. Särskilt mot slutet när supandet tar vid och delar av publiken skrattar hejdlöst åt ”fyllerierna” på scenen – trots att Korsunovas närmast avgivit en programförklaring under inledningen av stycket då en av rollerna påstår att alkoholister i dag lär räknas som människor. Det är som om iscensättningen fungerar som test på detta och undersöker var och en av oss. Han låter rollerna bli djur, avstå sin mänsklighet. Att skratta åt detta, denna valda avhumanisering är djupt tragiskt – och cyniskt. Allra sist kommer beskedet att Skådespelaren har hängt sig, efter att ha hållit en uppdaterad Hamletmonolog. Där övergår tolkningen till nattsvart pessimism. Om inte aktören – som ska spegla och gestalta människan – orkar, vem förmår då?

Natthärbärget är en stark, nära uppsättning spelad med ett allvar som berör på djupet. Plötsligt är det som ett annat Dramaten anas, där stora regibegåvningar som Ostermeier, Korsunovas och Smeds får ta plats på repertoaren istället för konventionella, säkra kort. Dramaten med konstnärlig vilja.