Byggplasten prasslar ödsligt i vinden och matsalsstolarna är insvepta i vitt tyg. Men snart kommer både de och alla livslögner att avtäckas när familjen Klingenfeld-Hansen återförenas efter tio års dvala av skam.

I Thomas Vinterbergs och Mogens Rukovs uppföljare till Festen återser vi syskonen Christian, Helene och Michael, nu på pappans begravning.

När vi sist lämnade dem hade Christian i ett födelsedagstal avslöjat alla de övergrepp som pappan Helge hade utsatt barnen för. Berättelsen slutar med att förövaren jagas ut i natten, förvisad och förnedrad.

Vinterbergs och Rukovs pionjärverk Festen (1998) var den första att produceras enligt deras naturalistiska dogmateknik. Succéfilmen har tidigare blivit teater både på Dramaten (2002) och på Folkteatern i Göteborg (2003).

Begravelsen fick sin urpremiär på Burghteater i Wien 2010 och är skriven direkt för teaterscenen, vilket känns naturligt med tanke på att Vinterberg och Rukov redan i Festen använde sig av teatrala element. Som tidens och rummets enhet och just den avskalade inspelningstekniken som ligger nära teaterns formspråk.

Det märks att regissören Vibeke Bjelke kan sin Vinterberg. Med två tidigare uppsättningar av Festen bakom sig lyckas hon locka fram en ovanligt svart urkraft ur Folkteaterns ensemble. Så var också flertalet även med i Björn Melanders uppsättning på teatern 2003.

Inte minst berörs man starkt av Erik Ståhlbergs brinnande sanningssägare Christian. Här återkommer han som en medelålders man som fortfarande jagas av sitt förflutna, visualiserat av Iwar Wiklanders gränslösa Helge som smygande i kulisserna hemsöker honom i vit kostym, medan Lena B Nilssons syster Helene fortsätter att förneka familjetragedin och Göran Gillingers lillebror Michael bokstavligen gråter och slår sig ur den, alltmedan Sara Wikströms iskalla mamma Else fortsätter att blunda för sanningen.

Men mest drabbar oss Michaels son Henning, på premiärkvällen spelad av Alvar Grimberg, som likt ett lamm på det besudlade familjealtaret är nästa offer för arvsynden i det som snart utvecklas till att bli en grekisk tragedi i klass med Orestien.

Ibland tenderar Steffen Aarfings arkitektoniskt tunga scenografi att ta över föreställningen medan den specialkomponerade musiken av Zbigniew Preisner – som också har arbetat med filmlegenden Krzysztof Kieślowski – anlägger rätt undergångston från första scenen.

Men som med alla uppföljare finns det alltid en risk att monstren blir allt större och farligare medan innehållet blir allt tunnare, åtminstone i filmens värld. Begravelsen balanserar ibland nära den klassiska fällan i det att Iwar Wiklanders Helge här är än mer monstruös i sitt sjuka begär – och dessutom har förvandlats till ett spöke – medan texten inte har den sprängkraft som Festen briljerade med.

Eller om det beror på att fortsättningen på historien från det urartade sextioårskalaset är så kompakt outhärdlig att vi värjer oss för den. Oavsett vad så bör de som såg Festen också se Begravelsen. För först med facit i hand kan vi utläsa den deterministiska kedja av offer och förövare som vandrar igenom historien. Och kanske medverka till att bryta den.