Lokalrevyn är en alldeles egen sort för sig. Också om den spelas två stenkast från Odenplan och handlar om Vasastan. Här betraktar man sin stadsdel ungefär som en medelstor landsortsstad och påminner publiken om vad som hänt under förra året, gisslar politiker och poängterar det typiskt platsspecifika som rondellkaninerna vid Norrtull, cafékulturen, det inställda biblioteksbygget och det kommunala rökförbudet, allt medan husbandet Katten Skogman öser på.
Vasastansrevyn är framförallt solidarisk med andra lokalrevyer. Man flirtar inte med en sofistikerad storstadskultur utan betonar sin oerhört entusiastiska amatörism och levererar nummer som varierar från underbara parodier till töntig sång komplett med nödrim och dans. Tilltalet är vänligt och trots att ensemblen är ung så verkar man ändå vända sig till en vanlig, hygglig medelålderspublik.
Ändå är resultatet över förväntan. Några på scenen har rejäl lyskraft. Micke Blomqvist genomför en monolog apropå förbudet att rasta hundar vid Observatorielunden. Här odlas en härlig, nästan göteborgsk, ordvitsighet med Blomqvist som Fridolf Rhudin-lik hund.
Numret där vi får höra alla tysta tankar på tunnelbanan är ren igenkänning och scenen om familjen som leker morgon-tv vid frukostbordet är också bra. Textskrivarna dänger till kulturborgarrådet Sjöstedt efter turerna kring stadsbiblioteksutbyggnaden. Arkitekten Alexander Wolodarski med förslaget Thors torn vid Norra station slaktas obönhörligt effektivt.
Sextetten Katten Skogmans orkester sitter med på scenen och öser – en verklig tillgång som får upp en trivsamt hetsig jazzstämning. Den dystra men muntert framförda sången Kistan blir till allsång. En hit.
Vad mera? Jo, spikmattor, kyckling med glassplitter, grannen ovanpå som är arg och påminner om hur man sköter tvättstugan, Anna Anka – förstås. Och så det dagliga jätteproblemet runt vart man ska luncha.
Ja, ungefär så. 2,5 timmar närkontakt med Vasastan, denna småstadsidyll som råkar omges av en jobbigt stökig huvudstad.
