Bruksteater. Det kallar man ibland teater med ett tydligt ärende, som inleder en diskussion i ämnet. Det låter inte så roligt, men kan vara nog så underhållande och angelägen teater. Molièreensemblens Det tar tid att bli ung (från 13 år) är en pjäs av Åsa Anderberg Strollo om de osynliga barn som lever med psykiskt sjuka föräldrar. Föreställningarna, som görs i samarbete med Psykiatri Södra Stockholm, följs upp med ett publiksamtal.

Pjäsens huvudpersoner är tre vanliga tonåringar som lever i ovanliga familjer: Sara, vars mamma är en labil shopoholic som varken kan ta vara på sig själv eller familjens ekonomi, Gustav, som försöker fixa tillvaron för sig och sin lillebror i ett hem som domineras av en psykiskt sjuk, missbrukande pappa och Josef, vars suicidala mamma idkar känslomässig utpressning med sms-trakasserier. De tvingas ta vuxenansvar och försöker dölja de mörka familjehemligheterna. Deras tonårsliv flätas samman genom den intensivt kreative dramaläraren Torsten Flints lektioner inför ett uppspel av Romeo och Julia.

Scenografin är ytterst sparsam, men Pär Ulanders dragspel ger stämningar och binder ihop scenerna. Regissören Ulf Evrén har hittat en lekfullhet i spelet som fungerar fint och skådespelarna Amanda Klasa Fornhammar, David Nordström och Andreas Rodenkirchen spelar både barn och föräldrar; de är bekväma i rollerna som de utsatta barnen och förhöjer spelet några grader när de iklär sig vuxenkostymer.

Och den korta slutscenen är viktig. Den utspelas år 2030 och visar Sara, Gustav och Josef som vuxna. De berättar hur de fått hjälp, befriats från sina skam- och skuldkänslor och till slut insett att de har rätt till både stöd och ett eget liv. Och de mår bra.