Sårad av livet men välsignad av konsten – holländskan Karina Holla är inte ensam om det. I sin självbiografiska performance Être blessé (vara sårad) skriver hon in sig själv i raden av kvinnor som har vävt samman livserfarenheter och konstnärskap. Och eftersom dessa förebilder också har brutit ny mark i patriarkala strukturer har de ofta fått utstå hån, avsmak eller tystnad.

Konsten handlar ytterst om överlevnad, visar Holla. Den är en spegel att känna igen sig i, eller dölja sig bakom. Hon gör både och; med sin kroppsteater och scennärvaro är hon en förvandlingskonstnär och imitatör av stora mått. Hon leker charad genom den fysiska avantgarde-teaterns historia, som även är hennes egen utvecklingshistoria. Decroux-, Grotowski- och Robert Wilson-estetik passerar revy innan Holla finner en själsfrände i Valeska Gert, den groteska dansens stjärna i 1920-talets Berlin.

Ett tag tycks föreställningen på väg att helt tippa över i name-dropping och ”best-of” ur Hollas repertoar, som förstås även innehåller en rasande Medea. Man börjar fundera över var Holla själv finns i detta expressiva rollgalleri av kvinnor som ser världen ”som om Gud har blåst en glasbit i ögonen på dem”. Men slutligen kastar hon masken och berättar om sitt eget liv, om fadern som svek. Publiken runt scenen får genom Anders ”Shorty” Larssons lyhörda ljus både vara betraktare till det förflutna och medmänniskor i nuet.

Cirkeln börjar och sluts med den snart hundraåriga Louise Bourgeois, som bekant dotter till en jättefallos och en gigantisk spindel. Être blessé är tillägnad denna fantastiska, feministiska konstnär som skulpterade ironiska svar på Freuds läror. En liten kvinna instängd i kokong hänger från taket. En kvinna i herr­kostym (Holla) gör entré, ställer sig vid ett stålblankt (obduktions)bord och förklarar att Bourgeois avböjt att närvara men istället skickat ett brev.

Bourgeois ande och konst svävar desto mer över rummet, även som projektioner. Och inte minst i Mapplethorpes porträtt Fillette, där hon bär en rejäl penis under armen: den virile fadern, svikaren. Fallosen återkommer, högrest och rosa, i Hollas iscensättning av Bourgeois liv, en underbar, svart studie i underkastelse och uppror mot familjens destruktiva krafter – och den efterhängsna rädslan att mitt i befrielsens glädjeskutt träffas av kritikens smärtande pilar.

Karina Holla är flickan som intuitivt grät över Mimis död i La Bohème. Med Bourgeois välsignelse gestaltar hon nu i mogen ålder att skörhet också ger styrka. Det är roligt, naket och vackert.