Django & jag har premiär torsdag kväll, dock utan Wille Crafoords hundkompis Django. Nedan: I foajén och runt scenen har Crafoord tapetserat med bilder på temat; "Var och en sin egen Django". Längst till höger: Django Reinhardt.
Foto: Lars Pehrson, Getty Imges/Oll over press (Djangbilden)
Jag har träffat Django. Stor, mörk, kanske litet farlig. Han kom tillsammans med Wille Crafoord härom veckan på Wallingatan utanför Scalateatern.
En leende Crafoord, fast handslag, men Django ägnar mig ingen större uppmärksamhet. En journalist bland många, kanske han tänker.
Väl inne sjunker vi ner i varsin röd sammetsfåtölj längst bak i den klassiska salongen. På scenen står ett Djangoaltare med bilder, ljus och lullull. Själva skåpet, tapetserat med Djangobilder och etiketter, fanns på en loppis. Så den som hemma någon gång för 30–40 år sedan verkligen hade ett Djangoaltare, är en del av det som fascinerar Wille Crafoord: myten Django Reinhardt.
Det ska sägas med en gång: Django & jag är ingen instrumental Formel1-tävling, som det ibland kan bli när många av världens Djangoband går loss. Tvärtom kommer Wille Crafoord och hans medmusiker (fiol, klarinett, gitarr och bas) inte spela någon Django Reinhardtmusik alls, utan detta handlar om ”var och en sin egen Django”, en föreställning med musikalförtecken och nyskriven musik med anslag av Django.
–Det här är min version av myten Django där kanske mustaschen är viktigare än gitarren, säger Wille Crafoord, säkert medveten om att en och annan Djangofundamentalist kommer att protestera.
Om gitarristen Django Reinhardt berättas mängder av historier och vad som är sant råder delade meningar om. Det sägs att han trots sin framgång alltid återvände till zigenarlägrets husvagnar, men också att han levde ett glamouröst rockstjärneliv, att han brände sitt ljus i bägge ändar och att han inte kunde läsa och skriva.
Sant är att han föddes i Belgien 1910 som Jean Baptiste i en romsk familj och växte upp utanför Paris. Med ena foten i den franskromska manouche-traditionen och den andra i Paris pulserande nöjesliv utvecklade han tidigt sin musiktalang, först fiol, sedan gitarr via den banjo han fick i 12-årspresent.
Django Reinhardt smälte samman 30-talets exploderande euro-amerikanska jazzmusik med traditionell sydösteuropeisk musik, ungersk csardas, rumänsk doïna och improvisationsmusik på fiol och cimbalom till ett eget Django-sound.
Han inspirerades av den tidens stora som Louis Armstrong, Joe Venuti och Coleman Hawkins och kom senare också att spela med Duke Ellington. 1934 bildade han Franska Hotkvintetten tillsammans med legendariske violinisten Stéphane Grappelli.
Till skillnad från många av sina släktingar överlevde Django Reinhardt nazisternas mord på romer under kriget och fortsatte att turnera i Europa och USA fram till början av 50-talet.
Sant är också att 18-årige Django och hans fru skadades när deras husvagn brann. Efter det var bara tumme, pek- och långfinger användbara på höger hand, grepphanden för en gitarrist, men han utvecklade en helt egen spelstil, lika snabb och virtuos. Han dog 1953, men har aldrig slutat att fascinera.
Wille Crafoords intresse väcktes en natt, eller snarare tidig morgon, under en av flera sena efterfester och en återkommande klagande granne.
–En natt stod han där igen i sin morgonrock, men inte fullt lika uppgiven som tidigare, och sa: Om ni ändå ska föra oväsen, kör bra musik. Så fick jag en Django Reinhardt-platta. Det var en magisk gest.
Ungefär här gör sig Django påmind igen, suckar djupt, kräver att bli kliad på magen: ”ett himla prat om den där Django, tror ju varje gång att det handlar om mig”.
När Wille Crafoord fick skivan visste han det vanliga: gitarrvirtuos, zigenarjazz, liten mustasch. Knappast lik Wille Crafoord med sin bakgrund i hiphop (bandet Just D), svensk-rap (Griniga gubbar), låtskrivare, sångare och gitarrist inspirerad av såväl Sven-Bertil Taube som av Cornelis, jazz, blues och visa. Och av Povel Ramel, vars Karamelodiktpris han fick för tio år sedan. Och till sin stipendiat sa Povel Ramel, som sett Django och hans band på China på 40-talet: Jätteduktiga och urtråkiga. Såg ut som de hade galgarna kvar i kostymerna.
Men tid och grannens skiva gjorde också Django Reinhardt till inspirationskälla.
Förutom showen, har det resulterat i samarbete med Salem al Fakir, gitarr och fiol, turné och skivan Live – Riddarhuset i Stockholm.
–Django är som ett kärl som man kan fylla. Vi, i alla fall jag, har ett sådant behov, att låta som någon annan. Traditionellt ska man ju bli lite irriterad över det, men jag tänker ”toppen, om jag kan vara lite lik någon annan”. De flesta kulturarbetare lever ju ut gamla tonårsdrömmar.
Och just nu vill han vara mer Djangomyten än gitarristen – ”då måste jag ta lite mer gitarrlektioner” – nej, mer sitta där med mustaschen och vara elegant.
I showen Django & jag finns inte bara altaret, utan också voodoodockan Wille, genom vilken han ska tillfoga sig själv smärta.
Han flinar glatt igen – kanske såg jag litet skeptisk ut – och säger att det handlar om den inneboende smärtan som ”riktiga” konstnärer förväntas ha för att kunna skriva den stora symfonin och litterära verket.
–Den smärtan har inte jag. Jag gick på dagis, hade Ät mera gröt-tröja och åkte skateboard. Inga stora sorger. Ja, jag vet, psykologen skulle kunna säga: Oj, oj är vi på den nivån?
Och det har legat honom i fatet säger han, att han inte är konstig.
–Du ska veta att jag försökt: stora svårmodet, knalla runt på stan i kaftan. Men det är inte min grej.
Django fnyser. Vi skrattar åt hans svans som syns som ett periskop när han springer mellan bänkraderna.
Och jag drar i alla fall slutsatsen att den biffiga 1,5-åriga rottweilern, vänlig och valpig, varken är Wille Crafoords eller Django Reinhardts alter ego.
Bara en kompis, precis som Django har blivit för många.
