Mamma Marigold älskar sina tatueringar, partynätter och Micky som försvann. Hon älskar sina två döttrar också och kan med fullspeedad energi börja baka änglakakor åt dem på morgonkvisten. Marigold är inte som andra mammor. Hon vinglar ostadigt genom livet på för höga klackar, manodepressiv och irrationell. Det är barnen som får försöka ta ansvar för både sig själva och Marigold. Storasyster Star vårdar och fixar, medan lillasyster Dolphin klibbar sig fast vid sin psykiskt labila mamma och övertar hennes självdestruktivitet och branta känslokast.

På Unga Dramaten har denna dysfunktionella familj flyttat in i Lejonkulan. Pjäsen Den tatuerade mamman (från 12 år) är en stark berättelse som bygger på en bok av Jacqueline Wilson. Scenografen Anna Heymowska har förvandlat scenen till ett badrum, med vildvuxna tatueringar målade på kakelväggarna. Det är en blöt föreställning, det droppar och rinner, plaskar och skvätter. Samtidigt är den klaustrofobisk i sin instängda, vrickade värld.

Malin Stenbergs regi slänger klokt nog realismen i kakelväggen, men är en aning för hårt skruvad och överarbetad. Det dysfunktionella smittar på sätt och vis hela föreställningen med en strid ström av musik-, ljud- och ljuseffekter, krumelurer och masker, symboler och knäppgökar. Fast man ser den trasiga familjen genom Dolphins ögon, följer med i hennes mardrömmar och balansgång mellan olika mentala tillstånd blir det för mycket av allt. Man drabbas av scenisk övermättnad och blir till slut osäker på vilken och vems historia som berättas.

På Unga Dramaten har man fingertoppskänsla när det gäller att hitta rätt skådespelare för varje roll. Det gäller också här, föreställningen är mycket välspelad. Sofia Pekkari är en genomskinlig och tappert sammanbiten Syster Duktig, Josefin Iziamo gör Dolphin taggig av svartsjuka, övergivenhet, fantasier och kärleksbehov, men i varje tum lojal med sin utflippade morsa. Båda flickorna drömmer om sina olika Mickypappor, utsedda till räddare i nöden. David Mjönes och Omid Khansari framträder som flera figurer i olika grader av verklighet och fantasifoster i gränslandet mellan vardagens sociala misär, dröm och psykos. Alla har sina nojor. En poäng är att Marigold, som Lo Kauppi gör intensivt levande och motsägelsefull, inte egentligen är sjukare än omgivningen. Kauppi fläker ut i ett tufft, fränt utspel, men med osentimental empati, ett stänk absurd humor mitt i tragiken och en tydlig medvetenhet om den unga publikens närvaro. En mamma, mest lik ett förvuxet, förvirrat barn; skör och kaxig, kärleksfull och oberäknelig.

Och på hennes mönstrade kropp finns tatuerat en stjärna och en delfin, som en påminnelse om att Star och Dolphin för alltid är delar av henne själv.