Vi vet inte riktigt vad Opera showroom är, skriver Folkoperan i sin presentation av helgens operaperformance. Lika undrande är nog publiken, men när vi går hem har vi i alla fall fattat att det är något mycket omväxlande.

Mellika Melouani Melani och Bengt Gomér har gjort ett par verk som upprepas hela kvällen. I Regulating aggressions stirrar några kraftiga män med tatueringar mot bilder av sig själva i en fängelseliknande miljö. En av dem – Kosma Ranuer – bryter mönstret och vrålar ut Jagos Credo ur Otello, innan han faller ihop på det starkt lysande golvet, allt medan en stråktrio spelar i trappan.

Samma stråktrio klingar när Ulrika Skarby framför Carmens Chanson bohémienne (Zigenarsången) för medlemmar i en romsk pingstförsamling, som tyst och allvarligt betraktar hennes åmande rörelser i en färgglad volangklänning. Den sortens Carmentolkning har vi visserligen inte sett på svensk scen de senaste decennierna, men performanceverkets kommentar är väl ändå inte utan giltighet.

Starkast intryck under kvällen ger Gunilla Stephens framförande av slutscenen ur Ragnarök, där hon med blonda vetekringlor kring öronen uppmanar publiken att klippa bitar ur hennes klänning. Cut piece kallas detta nästan 50 år gamla verk av Yoko Ono som regissören Ellen Nyman förser med Brünnhildeklang. Kön upp mot scenen för tankarna till ett nattvardsbord.

En som klipper loss ett stycke klänning är basen Stig Tysklind, som elegant stoppar tygbiten i bröstfickan inför sin egen bejublade entré tillsammans med skånska punkbandet Slöa knivar. Då får vi höra ett annat Wagnerstycke, Sången till aftonstjärnan, som fått den nya titeln ”En smak av kiss”. Det blir kvällens mest kontrastladdade möte.

Mest allvar möter vi hos Håkan Hagegård, som håller mästarklasser i ett litet repetitionsrum bakom scenen, där han med kraft visar hur Musettes valsaria ska sjungas. Som avslutning samlar han en totaltyst publik kring ett stearinljus för att prata döden.

För finalen står de fem medlemmarna i Operahögskolans Extended opera, som täcker både golvet och sig själva med stora sjok svart plast och gnisslande tejpremsor. En av dem klipper hål i säcken hon har över huvudet och ger sången fritt utlopp, en elegant koppling till Yoko Ono. Sist hörs några hojtande valkyrierop.