Vad betyder ”yes”? Ordet visar sig ha helt olika innebörd beroende på hur det sägs och vad kroppen uttrycker. Den som inte tror mig har inte sett Fumiyo Ikeda i aktion.
Denna stora, men fysiskt lilla, japanska dansare har varit det belgiska kompaniet Rosas och dess konstnärliga ledare Anne Teresa De Keersmaeker trogen ända sedan starten 1983. Ikedas intensiva, uttrycksfulla gestalt har lämnat avtryck under årens lopp som en av Rosas starka profiler.
En som har fångats av henne är Tim Etchells, dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för brittiska performancegruppen Forced Entertainment, bildad 1984. I Etchells rika arbete återkommer intresset för de kreativa möjligheter och begränsningar som olika regler och språkliga system medför.
När han nu för första gången samarbetar med Fumiyo Ikeda blir resultatet ett slags katalog över olika minnesverktyg; ord och språk möter rörelse och musik. Men här har systemen styckats upp i ett pussel där bitarna tycks läggas enligt slumpen.
In pieces är en högst adekvat titel på Ikedas solo. Hon numrerar och sätter etiketter på episoder ur minnet (på engelska), börjar om räkningen, bryter ut i dans, gråt eller skratt och riktar sig ibland direkt mot publiken. Det handlar om smått och stort, känslor och relationer.
Kroppen är aldrig neutral. Stråkmusiken manar Ikeda att dansa, men ibland är det som om hennes kropp blivit en främling inför sig själv. Rörelserna i nuet tycks betrakta något som redan ägt rum och blivit ett mysterium.
Underbar är scenen där hon skakar en stol och imiterar en typisk, pendlande Rosas-rörelse medan hon berättar på japanska. Frustration följs av fniss. Det är som om Ikeda har fastnat. Och vem har inte upplevt livets eviga repetitioner? Alla ”adjö”.
Fumiyo Ikeda är en scenpersonlighet med mycket humor och charm, men vad som egentligen definierar In pieces som ”performance” kan man fundera över.
Årets Perfect performance, den fjärde, kan bli den sista. Synd, men konstnärlige ledaren Danjel Anderssons arbete har inte varit förgäves. Festivalen har växt, föreställningarna är utsålda och ingen kan längre påstå att performance är speciellt smalt. Snarare en rätt underhållande teaterform. Festivalen har lyft fram koncept som använder scenkonstens live-situation, genom att aktivera publiken eller att artisterna arbetar med utrymme för stundens impulser.
Utbudet domineras dock av västvärldens perspektiv. Gästspel från exempelvis det forna Östeuropa, som Intercult ibland tar hit, saknas. De samtidskritiska föreställningarna har ibland en tendens att slå in öppna dörrar eller lite lättköpt använda samma grepp som de kritiserar (som när Superamas gör oss till voyeurister i en drift med populärkultur och yta).
Performance har numera lika många innebörder som ordet ”yes”!
