Jag har faktiskt aldrig sett Maria Möller live på en scen tidigare. Men efter fredagens premiär på Intiman är jag ordentligt imponerad. Hon har varit sångartist i olika former i 20 av sina 46 år och har ett brett register. Rock, visa, opera, jazz, musikal, lägg till detta att hon är synnerligen duktig på imitationer, dialekter, parodier, även om de senare färdigheterna är lite ojämna.

Främst är hon nog sångerska med en maffig röst och enorm energi, full av självförtroende och en hygglig utstrålning. Humor har hon, men ibland kanske något brutal för min smak.

Hon kallar sig röstmissbrukare – med viss rätt – och då gäller det i första hand imitationerna. Jag vill gärna kalla henne godröstbrukare – se ovan. Hon växlar elegant mellan opera och lite busig jazzsång och skulle förgylla vilket storband som helst.

Mellan sångerna berättar hon skrönor från sitt omväxlande teaterliv runt om i landet efter debuten på Västernorrlands teater. Till exempel att vara sufflös och ”hjälpa” gästande teaterstockholmare – på norrländska. Eller jämförelsen mellan snygga nya skor och bildäck, dråpligt.

En rad rockikoner blir rått parodierade: Bush, Rush, Patti Smith och även Tommy Körberg – med underbett – i en festlig passage med Anthem ur Chess, mest applåderad. Edith Piaf finns också med, men mer normal. Andra parodier: drottning Silvia, tja, och Malena Ernman, när operasångerskan ska sjunga jazz .

För att vara lite kritisk: ofta pratar hon väldigt snabbt, tempot är i många delar högt, en del roligheter (?) riskerar att försvinna i högtaleriet. Första akten är bäst. I den andra, trots de läckra klädfodralen, tappar hon krutet lite och föreställningen sackar mot slutet.

Ska de va så här, är showtiteln. Ja, varför inte? Mycket av allt, en unik röst i den svenska nöjeskören.