Det gäller att ha tumme med vädergudarna om man ska bjuda på sommarteater i friska luften. I trakterna kring Läckö slott, nära Lidköping vid Vänern, har man i veckan haft så extremt regnrusk att Läcköoperan inte kunnat repetera för fullt dagarna före premiären på Rossinis Italienskan i Alger.
Inte underligt då att det började en aning skakigt, dessutom till extra ackompanjemang av smattrandet på regntaket över borggården, men snart nog fick dirigenten Simon Phipps fart på det sprudlande Rossini-humöret i orkester och ensemble.
Denna muntert uppsluppna opera har en helt omöjlig handling, förlagd i en miljö färgad av det tidiga 1800-talets fascination för det turkiska och orientaliskt exotiska. Det handlar om kärlek. Mustafà, bey i Alger, har tröttnat på sin fru Elvira och vill (av någon icke helt kristallklar anledning) ha en italienska i stället.
Den avlagda Elvira tänker han ge till sin italienske slav Lindoro och han skickar ut sina pirater för att hitta en lämplig ny och italiensk fru till sig själv. De lägger vantarna på en lika vacker som modig italienska, Isabella. Men hon är Lindoros käresta och har gett sig av till Alger för att befria honom. Efter mycket intrigmakeri och rackarspel lyckas Isabella och Lindoro dra Mustafà vid näsan och fly tillbaka till sitt hemland, och den kärlekskranke beyen tvingas inse att man ska vara rädd om den fru man redan har.
Henry Bronett, mångsysslare och allkonstnär, men kanske mest känd som clown och cirkusdirektör, debuterar som operaregissör. Han har inte helt lyckats göra de sceniska förvecklingarna begripliga, men det vore nog mycket begärt.
Ibland är scenerierna lite flacka, sångarna rör sig då och då ut bland publiken och särskilt ensemblescenerna blir en aning ofokuserade. Det smittar av sig på det musikaliska. Rossinis ensembler är tillstånd av snurrig förvirring som kräver virtuos precision och här saknas stundtals just denna kombination av snabba tempi och exakthet.
Men det finns ju så mycket annat att glädjas åt. Eller förundras över. Mustafà har en queer-crazy manskör av eunuck-husor, bara en sån sak. Åsa Danielssons försmådda Elvira är en rivig sopran, som gråthulkar så överdramatiskt att svalorna flyr in i slottstornet och hon tjuter likt en ångvissla när det är som mest kaotiskt. Fredrik Strids Lindoro har det inte lätt när han ska leverera sina smäktande toner, än blir han rakad med kniv, än golvas han av Isabellas eldiga kyss.
Ulrika Skarbys Isabella är cool, skarp och sexigt elegant i Mathias Clasons läckra kreationer. Hennes mezzo har sensualism och temperament och hennes livsbejakande italienska njuter av äventyret i varje ögonblick.
Fast jag tror att regissörens hjärta klappat särskilt för Mustafà. Markus Schwartz gör honom oemotståndligt naiv, men på allvar. Som ett förvuxet barn i guldkostym, tindrande av förälskelse, glatt skuttande med förväntansfulla hoppsa-steg. När han luras gå in i en påhittad, mystisk orden, där man bara får äta och tiga vad som än händer, ser han lika lyckligt stolt ut som en liten kille som får vara med i de stora pojkarnas hemliga klubb.
Ändå blir han mer älskansvärd än löjlig. Och han sjunger med både sammetsröst och pondus när det behövs. Nästa italienska stannar nog gärna i Alger!
